Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 3

han i ett längre, särdeles lifligt och sakrikt föredrag de invändningar, som blifvit gjörda emot förslaget. Detta föredrag började med följande ord: En talare (N. Tersmeden) har förliden gårdag förklarat, att han, söm? lutar mot grafvens brädd, kände sig af sitt Isamvete uppmanad att arbeta och fösta emot förslaget. Äfven jag nalkas detta mål, der redovisningens titmme slår, och hyser en lika varm känsla för ett älskadt fosterland Isom han. Jag följer, liksom den ädle ledamoten, mitt samvetes röst, min öfvertygelse, Idå jag icke blott går att sjelf, i öfverensstärimelse med de åsigter jag bekänt i mer än 30 år, rösta för det hvilande förslaget, utan skulle skatta mig lycklig, om jag kunde; derest någon ännu är tveksam, i någon mån verka på hans öfvertygelse för samma mening. Hedah vid 1850 års riksdag hade han med värma och kraft kämpat för det då förkastade kungliga förslaget och fråmhöll mot riddarhusets dåvarande majoritet jatt, trots dess starka nej, frågan dock lefver och snart åter skall röja sin tillvaro. Efter att ha varit medlem af riddarhäset vid riksdagarne 1834—66, blef frih. Raab vid det nya representationsskickets införandö at Kalmär läns södra landstingsområde valt till representant i Första kammaren. Den maxim han i förtroligare samspråk på senare tiden ofta uttalade: Jag är sparsari på statsanslag, utom i och för nationalförsvaret igenkände ital tti hans riksdagsmannaverksamhet i Första kamrmaren, der kan alltid, om icke sjukdom tillfälligsvis rent af fängslade honom vid sängen, var på sin plats, lifligt intresgöräöd: Hans ifver för sparsamhet med statsmedel giörde sig isynnerhet gällande i jernvägsfrågorna, der hall viilo ätt större försigtighet och förtänksamhet och en sträigare ekonomi skulle göra sig gällande. Efter omfattande resor och praktiska studier 1 ämhet både ntom: och inomlands hade han kommit till den åsigtel, att for de nya jernvägsanläggningar, som kunde ifrågakominå utom och efter vestra, södra och nordvestra stambanorna, en mindre spårvidd kunde och borde användas, och iske nöjd med ordet ihöm kämitarön, antög kan i denna bak en motståndares utmaning till en offentlig dispttationsakt, der han med ungdomlig kraft och värma stred för sin åsigt emot en af de farkmän, som icke önska frångå det en gång införda bånsystemet: oo Vid 1867 års riksdag blet frih. Raab le damot af det då nedsatta försvarsutskottet och han ifrade då, såsom förut och äfven framgetit, under do följande riksdagar, då derna aök stod på dagofdniingen, för ett ofördröjligt anordnande at ett dugligt Katisnal försvar, som verkligen kunde göra skäl för detta namn. Detta utomordentligt varma Intfesse för försvarsväsendet härledde sig dels från hans vaimä känga för tär nationalitet, dels ock till väsentlig del från den lifliga uppmärksamhet, som han egnade åt de politiska företeelserna i Europa, hvarmedelst hat kommit till en jun öfvertygelse om det farliga i vär ställning och öm nöd vändigheten att i tid vara redo för att under inträffande stora konflikter kunna värna vårt pationslla oberoende, År 1863 deltog han i den komite, söm kär bildaden; för att ge uttryck och sammanhållning åt synipätierna för det lidande och kämpande Polen och för att i någon mån bispringa de till folja ar irillelskatpen olyckliga och landsflyktiga. Allt sedan 1840-talet lade Hat med värma omfattat tanken om Nordens enhet och de skandinaviska folkens nationella förbrödring, Under den kritiska Itiden i siutel at 1563 och börlan af 1864 vistades han i utlandet och kände dör den bittraste själssmärta öfver det sätt hvarpå Danmark (för hvars sak hans ende sök då deltog i kempen uti Slesvig) lemnades åt sitt öde af alla de makter, Hvilkas intresse och heder fordrade att detsamma upprätthölls och värnades emot det öfvermäktiga våldet, Vid sin hemkomst gaf han på det lifligaste sätt Mift åt denna sin uppfattning och han hörde icke till dem, söm till följd af konjunkturerna funno för godt att tills vidare låta en slöja falla öfver sina tänkesätt och sympatier i detta fall. Då Nordiska Nationalföreningen stiftades i slu tet af 1864, mottog han beredvilligt och utan ringaste tveksamhet kallelsen att vara dess ordförande, i hvilken egenskap han ådaga lagt det mest oförtritna intresse för allt, som kände utveckla den nordiska gemensamhetskänslan och höja nationålmedvetandet. Särskildt omfattade han med värma och glada förhoppningar den frivilliga folkbildningsrörelse, hvartill Nordiska Nationalföreningen tog initiativet genom att gifva det första tppslaget till inrättande af svenska folkhögskolor. Redan från yngre är hade Raab vid skötseln af fädernegodset Ryssbylund i Kalmar län biträdt sin mor, som tidigt blof enka, oöh öivertög efter henfies död 1825 nämnde gods, som han genom inköp och nyodlingar mer och mer utvidgade, äfvensom han i trakten inköpte andra egendomar, så att han småningom blef en af traktens största godsegare. Hans välvilliga omvårdnad om underliafvande lät bonom snart bli en eftersökt arbetsgifvare och steg för steg inför des han i ortens och länets municipala värf. I länets hushållningssällskap blef han 1835 vice ordförande och fungerade sedermera länge såsom sådan, utgaf sällskapets tidskrift o. s. v. samt invaldes 1845 till ledamot af landtbroksakademien. 1856 öfverflyttade han till Södertörn, sedan han försålt sina egendomar i Kalmar län och inköpt en stor egendom vid Mälaren, hvilken han behöll i tio år, hvarefter han bosatte sig i hufvudstaden, ehuru fortfarande godsegare i dess grannskap. Redan mot slutet af sistlidne riksdag kände sig frih. Raab bruten till sina kroppskrafter, och det var honom mycket smärtsamt att icke kunna deltaga i förhandlin