Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

Frida följde honom med den lilla hunden på armen (o hvilken dyrköpt valp det blef för henne!) alldeles i motsatt direktion till trapporna, som ledde ned till kajen. Under tiden väntade mrs Canning, Grace och de unge männen nere vid bryggan med stor otålighet på deras ankomst. Hvad har blifvit af dem, Grace, sade mrs Camring, då nära en half timma sålunda hade förflutit. Sade de verkligen att de skulle följa 0ss? Ja som jag förstod, svarade Grace, bedröfvad öfver sin systers tanklöshet. Det här är verkligen mycket ledsamt; jag förmodar de ännu hålla på med öfverläggningar om de eländiga bundvalparna. Jag vill knappast be er, mr Watson, att återigen gå uppför alla de tröttsamma trapporna, men jag skulle vara er mycket tacksam, ifall ni ville hafva godheten se efter, om de komma, sade mrs Canning. Ehuru mr Watson artigt svarade: Mycket gerna, gjorde han det ganska motvilligt, ty mr Treherne hade under dagens lopp nedsatt hans goda lynne till en betydlig grad. Han återvände snart, tagande fyra trappor i hvarje steg, med den nedslående underrättelsen, att han ingenstädes kunde ge en skymt af dem. Så besynnerligt, sade mrs Canning, ;hvar kunna de vara? Och så tanklöst af Elfrida, suckade Grace, som kände sig nästan som om hon sjelf begått ett brott emot etiketten. Hvad skola vi göra? frågade mrs Canning. Jag måste fara ombord för barnens skull, Freddy är redan så sömnig och ja; vill inte gerna vara sent ute med lillan ph sjön i öppen båt. Såg ni inte till dem någonstädes, mr Watson? Om jag det hade gjort, mrs Canning,