Aftonbladet – 7 juni 1872, sida 3

or Tycherpe. Jag är så trött och varm. Du måste gå på, käraste Frida; mrg Janning är alltid så långt före och hon vill komma ombord snart för barnens skull; skynda på henne, mr Treherne, är ni näll. — Alla de andra äro redan framme rid trapporna. I samma ögonblick närmade sig en karl ned tra små hundvalpar, hvita som Snö, ned kulörta band om halsarne, riktiga praktxemplar, som försäkrades vara äkta Maleserleiou och icke skulle blifva större. Det var för mycket för Elfrida. O, Grace! du måste stanna och se på le här små förtjusande hundarne. Huru mycket kostar de, tror ni? frågade hon mr Treherne med mera hänförelse i blickarne än grammatika i orden, Skulle ni tycka om att taga en med er il Madras, miss Salisbury? Jag skall köpa den genast, om ni behagar? Hvilken skola vi taga? tillade han börjande att tpplyfta hundarne, medan deras egare på n dålig italienska höll långa loftal öfver teras förtjenster. DiT kan inte ha den ombord, käraste rida, försäkrade Grace. Kapten Nelson illåter det inte utan att du åtminstone bealar för den — och det vore ju en dumwet. Kom nu, Frida, vi kunna inte låta nors Canning vänta längre. Ack, Grace? jag tror bestämdt, jag skulle unna smugla den ombord och gömma den vår hytt, den är ju så liten. Jag tycker let vore så förtjusande. — Jag ville helst ia dom alla tre, sade hon, upptagande alla wundarne på en gång uti sina armar. Gracel ropade mrs OCanning. Kom, öta flickor, båten väntar. sJag måtte går, sade Grace, com, Fridas (förts) 3