Aftonbladet – 7 juni 1872, sida 2

vinnande af sitt syfte, kan frågan väl vara värd att tagas i betraktande. Naturligtvis kan här ej blifva fråga om att skärskåda henne i hela sitt omfång. Vi kunna endast angifva ett par synpunkter och nöja oss för öfrigt med, om vi förmå väcka något intresse för saken. Den vigtigaste grundsatsen vid anordnandet af dylika nöjen är ett noga aktgifvande på lynnet hos det folk, åt hvilket man vill bereda dem. Den mera civiliserade menniskan är sig öfver allt temligen lik, men så är det ej med den, som tillhör samhällets djupare lager. Hon sammanhänger på ett innerligare sätt med den jord, ur hvilken hon drager sin näring, hon står naturen närmare, och derför böra äfven de förströelser, af hvilka hon skall kunna njuti, öfverensstämma med deras skaplynne, d. v. s. vara nationella. Äro de icke sådana, skola de antingen snart af sig sjelfva upphöra, eller ock komma de att rikta folklynnet åt ett för det samma ursprungligen främmande håll och genom konstlade retelsemedel snarare förskämma än förädla det. Ett exempel på det förra af dessa fall var försöket att efter kjöbenhavnskt mönster här i Stockholm införa Tivolinöjen. Förutsättningarna för att sådana skulle lyckas fattades, och om några år tröttnade allmänheten alldeles vid dem. Annu mera aflägsna från svenska folklynnet äro dessa nöjen från cirkus, såsom kappridningar, schnitzeljagter och dylikt, som man ! under åtskilliga skenfagra skäl, såsom hästracens förbättring, kroppskraftens öfning och härdning och dylikt söker att här införa, Då dessa ej synas oss så oskyldiga som de förra, må det tillåtas oss att med några ord luttala vår uppfattning af deras betydelse.l: ) Det vill kanske för en och annan synas såsom ett hårdt tal, om vi våga påstå, attl! I mellan forntidens blodiga spel på cirkus och Ide spanska tjurfäktningarna å ena samt del engelska kappridningarna och löpningarna å den andra finnes endast en gradmen in-: gen artskilnad. På båda hållen möta ossl: djurplågeri och en förfärande lek med menniskolif, om äfven risken i senare fallet ärl mindre än i det förra. Att den likafullt lär stor nog visa de olycksfall, som vid dessal: täflingar ofta ega rum, och senast berättas från en kappridning vid Odense i Danmark sistlidne söndag om en dyrbar häst, som störtade på banan äch genast måste nedslagtas, under det jackejen slungades öfver djurets hals och föll med hufvudet och venstra sidan af bröstet mot den hårda marken. Han slapp visserligen åtminstone för tillfället undan med lifvet, men med ett refben krossadt, en våldsam kontusion åt armen och venstra sidan och en ytterligt vådlig lesion ofvanför det venstra ögat. I England, der otvifvelaktigt de vansinniga vadslagningarna skänka sporten en retelse, som den i och för sig ej för det engelska folklynnet skulle ega, har man ock gjort Iden dbservationen, att de öfverdrifna kropps öfningarna icke blott hämma den andliga utvecklingen, utan ock utbilda muskelsystemet på det finare nervsystemets bekostnad och derigenom undergräfva hela konstitutionen. Må dock de, som hafva lust och råd att på dylika nöjen förslösa penningar, tid, kroppsoch själskrafter, hvilka kunde bättre användas, göra dot samma och sjolfve hära ansvaret derför, men värre är — och deri ligger en annan likhet med cirkusspelen — att de alstra och underhålla råhet hos den allmänhet, som med intresse följer dem. För söderns lättrörliga folk, hvilkas häftiga passioner kräfva starka retelser, kunna dylika nöjen möjligen vara naturliga, och således mindre skadliga, ehuru vi knappt tro det, Men säkert är att de ursprungli: gen äro främmandg för detdjupare nordiska folklynnet och derför på detsamma verka mer demoraliserande. Det är en allmän klagan att sporten förstör Jinglands ädla nngdom, men det stannar beklagligen ej dervid, ty den nar sina anhängare äfven Ibland eamhällets arbetande och fattigare klasser, som på vadhållningar offra sina sista shillings och skräna af ursinnig glädje eller tjuta af lika ursinnig förtviflan öfver sin hufvudmans seger eller nederlag. Den nyars engelska sederomanen har åtskilligt Jatt i detta fall förtälja, och om Derbydagen -läfven i England lyckats erhålla karåkteren af en nationel fest, ej är det nationallynnets I vackrare sidor, som der visa sig, Förvårt lynne äro lyckligtvis de höga vaden lika främmande som de — i vårt tycke åtminI stone — i och för sig mindre ädla och bestämdt till intet gagnande täflingarna -I sjelfva. Visserligen brukas väl j en eller -lannan landsort bland unga allmogesöner kappkörningar, kanske också någonstädes kappridningar, men det är i allmänhet ej de bäet kända, som deri deltaga, och den heder, de derför skörda i allmänna omdömet, är att de sägas fara fram som skojare, Vi hoppas derför att dessa folknöjen här aldrig skola blifva populära och hafva äfven ett stöd derför I den allmänna uppfattningen af denna sak i Danmark. Der som här är det några rika och högborna junkI rar, som ifra för saken, men allmänheten är ganska likgiltig och blott ett enda or-I gan inom pressen, Dagens Nyheder, synes hafva med värma tagit sig henne an, . De nöjen, som. mest öfverensstämma med det svenska lynnets art, äro ej bullrande eller äfventyrliga, utan ega hufvudsakligen l.len idyllisk karakter. Att der bränvinet flödar, t. ex. vid marknader, auktioner och en eller annan lekstuga, det fredliga umri gänget någon: gång kan förbytas. till slags, mål, får för ingen del tagas såsom regel. I Ser man på allmogen, så söker den sina föri) ströelser mestinaturen. Danser och springd b h rernd TE OK OT AR lekar intaga ett aktadt rum bland dessa allmogenis nöjen. Den mindre: bemedlade stadsboen söker också i allmänhet liknande nöjen. Han vill, då han har en dag ledig, gerna ut i det gröna, och allra helst ol vill. han färdas dit öfver sjön. Der slår f)han sig med barnl-och: blomma ned på en skuggig plats med sitt anspråkslösa matal förråd och, sedan aptiten blifvit tillfredss) ställd, dansar man eller springer enkleken. Dessa äro de enkla nöjen, folket sjelft söker och de äro ännu i dag de sammå, som am oc Lim, A bis om och botöbjal Då 1 cc