Aftonbladet – 6 juni 1872, sida 2

ämma framlägga fullständigt förslag till y sådan. — Lifregementes dragonkår inryckte i år till möte å Ladugårdsgärdet. — Baptist-dop. Från Göteborg skrifves: istl. söndags e. m, inträdde, genom det derir stadgade dopet, förre lutherske presten, astor Fernholm, uti den baptistiska församngen härstädes. Pastor F., som varit boatt i Wermland, lärer hafva omfattat den ya läran på grund af egna studier, utan ågon föregående bekantskap med baptiterne. Han har redan förut varit anställd åsom sjömans-missionär härstädes för ameikanska Sjömanna-vän-sällskapet (Seanens friend-society), hvilket anställer såana missionärer af olika kristna, protestaniska bekännelser. — Mindre teatern. I går afton gafs för örsta gången Svantevits Datter, romantiskt olkskådespel i fem akter af M. Brun. Detta tycke innebär ett försök att dramatisera Ohristian Winthers sköna diktverk Hjorens Flugt, Redan den omständigheten är illräcklig att väcka betänkligheter hos zonstvännen, ty det är en mer än vansklig sak att af stoffet i en rent episk dikt vilja skapa ett drama; dertill kommer att man cke gerna ser någonting så fint och helsjutet som den Wintherska dikten omkaljatradt af främmande, något tunga händer. Denna Svantevits Datter är emellertid ett nytt exempel på dessa teaterstycken, som man läser endast med motvilja, emedan de sakna verklig dramatisk karakter och alltför klart bära machverkets prägel, men som dock taga sig ganska väl ut på scenen, emedan de låta teatern utveckla alla sina hjelpmedel, lemna skådespelarne tillfälle att visa sina talanger och framkalla en viss spänning hos äskådarne. Det är sådana stycken som skådespelarne sjelfva, till och med mer än en snillrik och högt begåfvad, sätta högst och föredraga framför dramatiska mästerverk. Vi behöfva blott i det hänseendet såsom exempel anföra fru BirchPfeiffers välsignade dramatiseringar af romaner. Till samma kategori hör Svantevits Datter, hvars författare med sin mångåriga regissörserfarenhet förstått att väl bedöma, hvad som skulle taga sig väl ut på scenen. Han har emellertid icke kunnat undvika, att stycket fått en viss episk bredd och att de rikligt inströdda lyriska elementerna, hvilka ofta, såsom genljud från den Wintherska dikten, äro i och för sig sjelfva ganska vackra, bli något långrandiga, i synnerhet då de icke kunna uppbäras af och harmoniera med en högtstående poetisk ensemble i hela utförandet. Man är skyldig rättvist erkännande åt de vackra bemödanden som det Cettiska sällskapet gjort för uppsättandet och återgifvandet af detta stycke; men man måste, utan att dermed i ringaste mån klandra eller nedsätta sällskapet, medgifva, att dess resurser icke räcka till för att fullständigt uppbära detta stycke. Nödigt är också att göra åtskilliga förkortningar, i synnerhet af delånga lyriska utgjutelserna, ty man blir onekligen trött, om man skall följa alla dessa aktlånga 7 tablåer till slut och detta slut ej inträffar förr än kl. 34 till 12. Ett stort intresse fick representationen dock genom fru Holsts uppträdande i hufvudrollen, den vilda, unåerliga och fantastiska, på kärlek och hat rika vendiska flickan Rhitra, som tror sig vara guden Svantevits dotter, en egendomlig gestalt, på hvars teckning den dramatiske bearbetaren onekligt nedlagt mycket bemödande och som innebär en rik och svår, men också för en verklig artist tacksam scenisk uppgift. Fru Holst löste denna uppgift med den stora talang, som är en frukt af rik begåfning och sorgfälligå studium. Så väl 1 den fantastiska flickaps första ystra och halfvilda upppträdande som 1 den kungliga favoritens stolthet, herrsklystnad och under en lugn yta tärande längtan och brusando lidelser 3 iagalade hon stort mästerskap i framställningen, hvilket icke heller förnekade sig i de sista scenerna, då Rhitra finner sig ha förlorat sin förtrollningsmakt och jagas af förtviflans furier. Hennes spel är starkt, utan att vara forceradt; då man är i besittning af så mycket naturligt behag och då man har en kraft och elasticitet, som aldrig svigta, kan man i en sådan roll som denna måla med starka färger och bred pensel, utan att det. tager sig vågadt ut ; räckte själsoch kroppskraften vid något enda moment icke riktigt till, så skulle intrycket bli otillfredsställan: de, Boundransvärdt är i synnerhet det rikt skiftande minspelet; på Rhitras anlete och i hennes blick afspegla sig efter hvaranaira och ofta i den hastigaste vexling alla, Mmöjliga affektor:; från djupt svårmod eyer stilla längtan öfvergår hon omedelvart till uttryck af hat eller förakt och afspeglar med djerf natursanning äfven den nattsvartaste förtviflan, men alltil med bevarande af skönheten, Särdeles ledsamt är, att föremålet för Rhitras lidelsefulla kärlek, riddar Stange, är så ytterligt klent, nästan endast, statistmässigt representeradt genom hr J-ensen, Derigenom blir i scenerna med honom disproportionen alltför stor och det förefaller som om fru Holst skule for cera rollen, hvilket dock icke är fallet, såsom man lätt skulle finna, om den motspelande vore henne i någon mån vuxen. Man ser detta bland annat på den Yppers liga effekton af hennes spel i scenerna med kung Eriks hofnarr Tumbe, en mycket underlig, af de mest heterogena elementer sammansatt figur, som den dramatiske bearbetaren ditsatt helt och hållet ur egen f-rabur i ställot för den i Winthers dikt förekosemande glade -sångaren ung Föimer, men hvirsp framställes af hr Cetti med betv