Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 3

då vel CI Kal MOND AIN OlS VIGUUvI, TINAS SM Istått deri: att jag redan under år 1870 föranstaltade om Tatt en medlem af den i Cardiff etablerade och i hela England berömda ingeniörfirman Dobson. I Brown Adams på min bekostnad kom öfver till Sverige och, efter en noggrann, på stället Ttagen kännedom, afgaf rapport öfver de i Skåne då såsom kolförande ansedda fälten; att jag under år 1871 verkställde flera borrningar inom Luggude härad; och att jag under detta år verkställt och ännu verkställer flera borrningar inom Barkåkra socken norIi om Engelholm. De orsaker, som kommit mig att fatta ett beslut att inmäta vissa trakter af Halland, hvilka vid inmutningarnes tagande ännu ej af någon geo2og blifvit säsom kolförande ansedda, äro fölande: ! Fr på den af framlidne, för stenkolsfrågan så lifligt intresserade professor Erdmanns år 1867 upprättade karta öfver de skånska stenkolsfölten i trakten omkring Helsingborg, är som gräns i norr och öster för kolfältet utmärkt en linie, gående söder om Kullen och i sydvest om Söderdå ansågs Yara den rätta; . att ae år 1871 nedgick med ett borrhål i Fleninge socken till ett ditp af 269 fot och nära intill ofvannämnda gränslinig, dervid det befanns, ett kolformationen fortfor att visa sig vara ungefär denskmima som vid Höganäs, hvarför med säkerhet kutide aätagas, att kolformationen må ste i norr och i öster sträcka sig vida ntom den af professor Erdmann antagna gränsen; att enligt de under åren 1809—1810 och 1818 —1314 gjorda borrmingar, den förra till ett djup af 464 fot, 1, mil SV. om Helsingborg (i närketen er Raus), och den senare till ett djup af 508 fot vid Hjelmskult, midt emellan Helsingborg och Höganäs, syntes det som om den egentliga kolförande formationen just började vid det ditip, der dessa borrningar upphörde — ett förhållande, som ingeniören Jörnebohm äfven antog vara det iälta; oe att jag, på grund af ailä dessa förhållanden, antog, det stenkolsformationen I nofra delen ar Skåne sträckte sig ända till Hallandsåsen, med Fr stupande mot hafvet, och inmutade sen; ätt denna gräns af öfriga hrr geologer äfven jag derför fält I trakten af Engelholm. . enna min åsigt oi att kol skulle finnas vid och norr om Engelholm biträddes äfven till en pu af chefen för geologiska byrån, professor Torell, som sade, att det kunde vara en möjlighet att verkligen så vore. Geologen, brukspatron Gahn biträdde. gexsst min åsigt och lemnade ett skriftligt yttrande om att han, för så vidt af förevisade kartor och handlingar kunde inhemtasg, ansåg sannolikt att man i den trakten skulle fåträffa mäktigare kolflötser än på något annat ställe inom det kolförande distriktet. Om Sveriges öfriga hit geologer har jag mig ej annat bekant än att tanketi på att anträffa kol norr om den af professor Erdmatin uppdragiiå gränsen af dem ansågs som en orimlighet. Sannolikt Far det just detta, som förorsakade att jag, då jag förliden höst vände mig till tvenne af Engelholms samhälle framstående tnedlemmar med förslag att de skulle så väl sjelfva, söm ock uppmana andra i staden och orten boende persötier att deltaga i kostnaden för nödiga borrningars verkställande, inom kort tid fick ett bleklagdt nej! — ingeti vågade risken. Förslaget gick likväl endast ut på, att livar och eii öktfls tillskjuta 300 rdr, som af dem sjelfva finge förvaltas och utbetalas i den mån de af mig, utan någon ersättning, ledda undersökningarne komme att fortgå och erbjöds intressenterna en högst betydlig vinst af företaget, om kol anträffades. Jötter att, så vidt i min ringa förmåga stod, hafva forskat för att utröna gränsen för stenkolsformationen å Svetiges vestkust. uppstod den tanken, att hela Kattegats och Nordsjöns botten utgjorde en stenkolsförande formatioti, samt att, m så är förhållandet, kol ovilkorligen är att infä atsfter hela Norges och Sveriges vestkust öfverallt, der graritkergen äro så långt från kusten tillbakadragna, att ei yngre formation af 500—800 fots mäktighet kan i landet intränga. Sedan jag från flera ställen skaffat mig prof af den från sjöbotten och utefter vestkusten uppslätätiade sanden, tyckte jag mig finna densamma innehålla EH från så väl yngre som äldre stenkolsförande formaftiöier afslipad sand. Vidare efterforskade jag på Jutland coh fann förhållandena derstädes enahanda. hvad saiden beträffade; men dessutom visade det sig, att smärre kölflötser blifvit upptäckta vid schaktningar för ernvägen 1 hort: utfand samt att vid en brunnsorrning i Veldajane antändbar gas hade utströmmat. Genom alla dessa förhållanden öfverty; sad att mitt antagande var riktigt, och sedan flera inom Göteborgs sambälle frumstående män, af rent intresse för frågans utredning, ingått i en af mig bildad förening, börjades borrningarne i trakten af Engelholm, hvarigenotn nu till fullo blifvit bevisadt, att kolformationen i Skånö sträeker sig ända intill Hallandsåsen. Så start dessa borrningar nedgått så djupt, : att formationen med visshet kunde utrönas varal kolförande, inmutade jag hela glättlandet af Halland. Kort efter det dessa inmutiiägat blifvit gjorda, ingick underrättelse om att stenkol blifvit funna i Norge, hvilket bevisade riktigheten af mitt antagande. Jag haräfven hört, attflera brr geologer, hvilka förut bestredo möjligheten af att anträffa stenkol vid Engelholm, nu säga, l att kol sannolikt fnhes äfven i Halland: Huruvida de af mig gjorda inmätningarna, så äl i trakten af Engelholm som inom Iitallant, tillkommit af, som man säger, ett hugskott eller till följd af att, såsom lagutskottet påstått, de geologiska undersöktingarna redan visa hvarest stenkol finnes, så att detta ej vidare kan anses såsom någon ny upptäckt, eller om de ej först tillkommit efter ett flerårigt studium och med be1 tydliga kostnader förenade undersökningar, öfverlemnas till hvais och ens eget bedömande att på grund af förestående afgöra. Beträffande beskyllningen vin att jag skulle hafya handlat emot grufvestadgans föreskrift samt inlemnat ofullständiga handlingar, som äf bergmästaren både -kunnat och -bort afslås, samt att bergmästaren handlade oriktigt, då preliminärresolutioner mig meddelades, äfvensom att regeringens beslut af den 24 sistl. Maj omintetgort mina inmutningar inom Halland, så kunde etta visserligen med tystnad förbigås, sedan i Aftonbladets artikel för den 28 Maj medgifvits, att jag har förmånsrätt till erhållande af dessa inmutningar, för så vidt jag inom de i resolutionerna föreskrifna 90 dagar fullgör hvad som mig ålagts. Men då mången, af okunnighet om grufvestadgan, möjligen kan tänka det bergmästaren orätt förfarit, anser jag mig böra upplysa, det grufvestadgan lyder: 23. Hvar som, å egen eller annans grund, någon till inmutning enligt 1 kap. lofgifven mineralanledning med arbete belägga och sig tillgodogöra vill, skall derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig anmälan, för erhållande af tillståndsbevis eller mutsedel. Uti denna anmälan, sem gäller från den dag densamma till bergmästaren inkommit, bör, jemte uppgift om inmutarens namn, hemvist och yrke, tillika upp-. tagas ej mindre arten af den angifna mineralanledningen, än äfven å hvilket hemmans egor eller annan grund den finnes, med så noggrann beskrifning på ställets belägenhet i öfrigt, att någon osäkerhet derom ej må uppstå. 24. Uppfinnare af fyndighet må ock kunna bevara sin företrädesrätt till platsens inmutande, genom muntlig anmälan hos kronofogden eller, länsmannen i orten, som eger deröfver meddela l; mutbevis, innehållande, jemte intyg om dagen,: då anmälan skett, enahanda upplysningar om in-; mutarens person samt fyndighetens art och belä-1 genhet, som i nästföregående 2 sagde äro; och, skall sådant bevis gälla för uppfinnaren ellerj hans rätts innehafvare från den da anmälan).