Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 2

Men brefvet, stammade John. Sannerligen har jag inte glömt det qvar deruppe, men jag ska springa efter det, min gosse, och hon försvann ånyo. Då han blef ensam tog han ett fång af alla kläderna och förde dem vördnadsfullt till sina läppar. Hon hade valt dem med kärliga tankar på dem hon älskade i Chelton Marsh; Nell var icke glömsk eller otacksam, och hvem hade väl någonsin fruktat att hon skulle vara det; han undrade om hon varit för blyg att skicka någonting till honom särskildt, men förebrådde sig ögonblickligen, att han kunde tänka på presenter till eller ifrån, då så mycken kärlek hade blifvit gifven och besvarad. Har Nell skrifvit sjelf, frågade han ifrigt, då mrs Willis återvände med brefvet i hand. Får jag se det, mrs Willis. Skrifvit sjelf, min vän? Nej, det är inte alls från Nell, det är från hennes morfar, som skickat oss alla de här vackra presenterna. Hans ansigte molnhöljdes. Inte från Nell? sade han. Intet bud... ingenting ? Jo, bevars, det är mycket upplysningar om henne och hon mår alldeles väl. Hör nu, så skall jag läsa för dig, och hon stafvade igenom en epistel från gamle mr Treherne, skrifven i London, straxt efter hans besök hos Håelene, med innehåll att han funnit henne i skolan vid god helsa och gladt ynne, samt en vänlig anhållan att gåfvorna skulle betraktas som en ringa tacksamhetsvärd från henne, för all den ömhet hon nottagit af sina fosterföräldrar. Och detta rar allt — intet löfte att återkomma till Ohelton Marsh — intet ord om återseende. . sjelfva verket önskade mr Treherne attl wennes förbindelse med Chelton Marsh icke