Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 3

Var Inugn, mamma lillar, svarade han, jag skal je lemna dig, när du lägger et oå hårdt på hjertat — Det kostade ionom en djup suck att afstå från sin plan, — Jag hörde mig verkligen om efter arete i stan i morse; jag tänkte att en tark pojke som jag skulle kunna förtjena ner med spaden, äg med det här gamla fet — men vi ska väl fortsätta som förut å, kära mamma, efter du inte tycker som ag. Tack, min egen gosse; det blir i alla all inte för alltid; om jag vore som andra vinnor, John, så skulle jag kanske inte egära så mycke af dig, men nu är du nina ögon, mitt lif, mitt allt. Jag har insenting annat än dig och minnet af din far, tt lefva på dag från dag. Hörde du nåsonting nytt i stan, sade hon, sedan hon trukit bort några tårar från de blinda ;gonen. Ingenting, var det korta svaret. Det var ju torgdag, eller hur, barn? Jo, det va! det, men jag gick inte till orget; mina uträttningar va inte åt det vållet. . Var du inte inne i stan; John? Jo, jag var på postkontoret för mrs Willis räkning. Hade hon något bref: Nej. Det låg ett sådant diup af förtviftan i letta nej: att modren besparade honom flera rågor; hon lade sin hand på hans tjocka, lockiga hår och strök det mildt och kärleksullt, men den medlidsamma smekningen tyck. tes besvära honom. Han resto sig hastigt år dep halfiiggande ställningen och skakade på sip. Följer du med båtarne ut, John? aNej, mamma, inte i natt, Bill Ward tar