Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 2

byrån, måste försenas. AROEEEEOKDTEERENAEE I franska nationalförsamlingens möte förliden torsdag, då de fem första artiklarna af värnepligtslagen antogos, uppträdde deputeraden Millaud från Lyon, tillhörande den radikala venstern, och begärde upphäfvandet af femte artikeln, som stadgar att soldater under fanorna icke få deltagai allmänna val. Hänsyftande på den franska armåns motgångar under senaste kriget, sade han: Vi ledo nederlag, emedan vi anfördes af chefen från Jockeyklubben. Dessa ord förorsakade en mängd vredgade protester från högern och uttryck af ogillande från. andra delar af församlingen. Deputeraden Juigne, medlem af Jockeyklubben, omnämnde åtskilliga medlemmar af densamma, som hade visat tapperhet under kriget och förlorat söner i det samma. Presidenten tillrättavisade Millaud, som återtog sina skymfande ord. Gambetta förklarade sig vara emot, att armån skulle få deltaga i allmänna val. Krigsministern general Cissey förklarade, att regeringen afgjordt fasthölle vid samma åsigt. Som bekant antogs den femte artikeln med 639 röster mot 34. Deputeraden Duval föreslog en tilläggsklausul till artikeln afinnehåll, att f. d. soldater först trenne månader efter det de upphört att tjenstgöra i armen skulle få deltaga i allmänna val. Detta förslag förkastades med 324 röster mot 99. Vid början af detta möte uppträdde deputeraden Paris (representant för departementet Pas-de-Oalais) och interpeilerade justitieministern, huruvida det vore sant, attprokuratorn Andrieux i Lyon verkligen offentligt förklarat sig vara socialist och materialist. Denna interpellation framkallade en storm af ovilja från venstern, men bifallsrop från högern. Justitieministern Dufaure förklarade, att Andrieux vore kallad till Versailles för att aflägga redogörelse förhuruvida han verkligen afgifvit en sådan förklaring. Andrieux har emellertid i Temps förklarat, att han aldrig afgifvit någon sdåcialistisk tros: bekännelse. Den värnepligtslag, som nu diskuteras i nationalförsamlingen, och af hvilken de vigtigaste punkterna redan äro antagna, utgör endast första delen af armlagen. Den andra, som har till föremål armåns reorganisation, har i enlighet med en öfverenskommelse mellan vederbörande utskott och republikens president blifvit uppskjuten. Man vill äfven här söka att komma till enighet i alla punkterna, och utskottet blifver sannolikt icke färdigt med sitt hetänkande förr än i Augusti, Sjelfva förhandlingarna skola i så fall ega rum först i September eller Oktober, och lagen skall då träda i kraft från och med den 1 Januari. Emellertid gifver redan värnepligtslagen en måttstock för bedömande af armfna blifvande styrka. Enligt utskottets rappert skall antalet af de blifvande yrkessoldater, som skola utgöra kärnan af armen, uppså 41 120,000 man och hvarie åvskiass af värnepligtige till 150,000 man. Följaktligen skulle Frank-: rike efter 5 år — med antagandet af den föreslagna femåriga tjenstgöringen — ha en aktiv armå af 870,000 man. Emellertid må ste man afräkna den siffra hvarmed manskapet inom hvarje årsklass öfverskrider den för hvarje år bestämda kontingenten och som efter ett års utbildning permitteras med vilkor, att när som helst inträda i tjenstgöring. Såsom kontingentsiffra nppgifves talet 90,000. Sålunda skola af hvarje årsklass 60,000 man efter ett års tjenstgöring permitteras, hvadan man från siffran 870,000 måste afdraga 4 permitteringsklasser med 40,060 man och vidare 60,000 frivillige på ett år (hvilkas antal anslås till 15,000 om året). Sålunda får man i alla fall en aktiv arm af 470,000 under fanorna, I anledning af att Rouher sökte försvara de under kejsardömet afslutna kontrakten om vapenleveranser dermed, att dylika ingåtts under nationalförsvarsregeringen, har Glais-Bizoin, f. d. medlem af denna regering, tillställt Rouher en skrifvelse, i hvilken han yttrar: Tillåt mig såsom medlem af nationalfärsvarsregeringen att säga er, min herre, att jag under hela den tid jag var vid makten, icke ett ögonblick underlåtit att taga vara på statens penningar. Det bästa medlet härtill syntes mig vara att sjelf icke röra vid dem till min egen fördel, icke en gång under form af något slags lån. Känner ni, min herre, en enda af de höga herrar, som under kejsardömet voro kallade till makten, hvilken föregått oss med ett sådant exempel? Man kan förebrå oss våra villfarelser, våra misstag; men vår oegennytta är, likasom vårt fosterlandssinne, höjd öfver hvarje anfall. En af nationalförsvarsregeringens medlemmar, Emanuel Arago, har också i sitt och sina kollegers namn med stolthet kunnat säga från talarestolen: Det