Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 2

OA UIVIe oc GIVUMIUIB OM UVIVIA UFPRVIMIIGI råga förklarade nemligen K. M:t genom en åberopade kungörelsen, att utländsk unersåte, som ej erhållit svensk medborgareätt, icke kan anses berättigad att här i iket fast egendom förvärfva och besitta, ävida han icke dertill undfått K. M:ts ärskilda tillstånd, 1) förutan hvilket uppud och fasta icke må beviljas utländsk nan. Åtminstone synes det oss ovedersägigt, att kungörelsens andemening är: icke utt ansökan hos K. M:t om tillstånd att, tan svensk medborgarerätt, besitta fast gendom, samt K. M:ts pröfning af sådan nsökan skulle blifva en blott och bar adninistrativ formalitet, utan tvärtom att, jå samma gång man såsom regel vidhöll, utt svensk medborgarerätt vore vilkor för örvärfvande af fast egendom, man likväl eredde utväg att i undantagsfall, af särskildt behjertansvärda och giltiga skäl, emna detta vilkor å sido, I.denna anda ar kungörelsen emellertid, åtminstone unler senare tider, icke blifvit tillämpad. Redan år 1851 afläto rikets ständer en skrifvelse till K. M:t med anhållan, att utändsk man, som ville här i riket bosätta sig för att bruka och besitta fast egendom, icke måtte erhålla tillstånd dertill, med mindre han förut blifvit till svensk medborgare antagen. Då denna framställning af regeringen lemnades utan afseende, fann sig konstitutionsutskottet vid 1856— 1858 årens riksdag böra anmäla anmärk nings-anledning mot den konungens rådgifvare, som bland tretiofem ansökningar om i fråga varande tillåtelse tillstyrkt bifall till tretiotre. Man anförde härvid, att rikets styrka väsentligen beror derpå, att dess jord eges af dess egna medborgare, och ej af personer, som äro fästade vid andra länder genom nationalitet, egendom och förvärf, och som derför kunde förutsättas skola allt jemnt förblifva utländingar härstädes, utan annat intresse för rikets förkofran eller ens dess försvar, än det som låge i ett obehindradt fortsättande af den vinstgifvande rörelse, de här drefvo; att om det aldrig nekades välfräjdad främling att vinna fastighet i riket, besittningar af stor vigt och betydlig vidd skulle kunna komma I:; i händerna på främmande makters undersåter, hvilket kunde föranleda svåra förvecklingar med samma makter och af dem begagnas : till en vådlig inblandning i våra inre an-l. gelägenheter; att ju större den makt vore, hvars undersåte ville komma i besittning af svensk fastighet, dess betänkligare vore förhållandet; att redan så mänga tillåtelser blifvit meddelade, att flere ej borde bifallas, der ej sökanden ville blifva svensk medborgare. Dessa betraktelser hafva under de senast förflutna tjugu åren vunnit ökad styrka. Om vi ej äro illa underrättade, har också denna ömtåliga fråga under något af de senare riksmötena varit föremål för Konstitutionsutskottets allvarliga pröfning. En ny och i sanning oförmodad anledning att å henne fästa en allmännare uppmärksamhet föreligger i ett högeligen märkligt meddelande i den nyligen utkomna K. M:ts befallningshafvandes femärsberättelse för Malmöhus län. Berättelsen anmärker, att de de under femårsperioden till länet inflyttade utländingar företrädesvis bestått af landtbrukare, som arrenderat och äfven köpt större och mindre egendomar, En stor del af de inflyttade — heter det vidare — har icke sökt vederbörligt tillstånd att få besitta den jard de bruka. Några särskilda förfoganden med anledning af dessa inflyttningar hafva hittills icke påkallats. Antalet utländingar, som ega eller arrendera jordegendomar i länet, beräknas, förutom qvinnor och barn samt utländske tjenare, uppgå till minst 135, nemligen 55 egare och 80 arrendatorer. Häruti inbegripes dock några naturaliserade och några utomlands boende, Bevillningstaxerings-värdet å den jordbruksfastighet, som sålunda eges af utländingar, uppgår till 6,002,100 rdr och taxeringsvärdet å dylik fastighet, arrenderad af utländingar, bestier sig till 9.330,000 rdr, tillsammans KR 4 a mv AA RA penn At AL TA KS EE US 5,332,100 rår, eller något mer än Wedell af värdet af all jordbruksfastighet åå länets landsbygd. 2) Vi kunna ej annat än här nedlägga en enkel gärd af beundran för det mer än : olympiska lugn,-hvarmed konungens befallningshafvande i Malmöhus län betraktar en år efter annat, förmodligen i städse Växande omfattning, pågående lagöfverträdelse inom det åt honom anförtrodda län. Kungörelsen af år 1829 stadgar, att utländing icke utan K. M:ts särskilda tillstånd må besitta fast egendom I Everige — med stöd af samma kungörelse beviljar K. Mit tillåtelse för utländing att i ri af fastighet; den föreskrifyver ock att, utan hos K. M:t sökt och erhållet tinståna, uppbud och fasta ej må beviljas utländing å fast et vistas såsom arrendator . egendoim, tin stor del af de ytländingar, sam köpt eller arrenderat jord i Malmöhus län, har icke stält sig dessa föreskrifter till efterrättelse, och domstolarne torde kanske meddela uppbud och fasta, utan att fråga efter kungörelsens uttryckliga bestämmelse. Men detta allt anser låndshöfdingen i Malmö ej påkalla annat förfogande, än ett omnämnande, sent omsider och i förbigående, i en femårsberättelse, att K. M:ts påbud ej åt-. lydes i hans landshöfdingedöme! Man kan här vid lag näppeligen tillämpa ordspråket bättre sent än aldrig:, ty i den form, hyari Malmöhus läns höfding nu omsider gjort ofvan nämnda anmälan om det uppenbara förakt, hvarmed derstädes lagar ogh författningar anses, kommer den näppeligen till E. M:ts? kunskap. Visserligen afgifvas landshöfdingarnes femårsberättelser till civildepartementet af K. M:ts kansli, men de torde näppeligen utgöra någon omtycktlektyr i dessa högre regioner. Åtminstone har oss veterligen K. M:t ej på grund af denna underrättelse vidtagit någon ätgärd, för att bringa till de skänske vederbörandes kännedom, att äfven de ännu äro skyldige att rätta sig efter hvad svensk lag och laga stadgar föreskrifva. Vi vilja ej tro, att K. M:t känner sig sakna utvägar, att med behörig kraft inskärpa den lärdomen, och derför underlåtit hvarje försök i sådan riktning. Det är kanske lika naturligt, som heklagligt, att en konungens befallningshafvande finner sig vanmäktig gent emot en TR a vt