Aftonbladet – 31 maj 1872, sida 3

Prof, Ribbings riksdagsredogörelse. (Slut fr. gårdagsbl.) Bland de frågor, i hvilkas behandling Andra kammarens karakter tydligen framträdt, nämn. des frågorna om rotehållet och grundskatternas upphörande. Intet tvifvel vore, att ju dessa bör. dor hvilade på jorden med full juridisk rätt en. ligt positiv lag, men dermed ville talaren ej hafva sagt att skattejorden nu har samma betydelse i förhållande till den öfriga egendomen i staten. Vissa förhållanden gifvas, som kunna göra en skattejemkning nyttig och nödvändig för samhällets trefnad och bestånd. Om man envist och ensidigt fasthåller den juridiska synpunkten kommer man lätt till en tillämpning af det gamla ordspråket summum jus summa injuriaeller med andra ord det inträder en högre rätts måttstock, hemtad från statens begrepp och dess individers rättsliga förhållande till hvarandra. Saken beror på att förhållandena inom staten oupphörligen förändras. Dertill kommer att, huru rättvisa grundskatterna och rotehållet i det hela från början varit och ehuru de som ledo denna inbillade orättvisa för länge sedan äro döda och således de efterlefvande åtminstone ej lidit någon vare sig verklig eller inbillad orättvisa, så har dock begreppet om en sådan qvarstannat i folkmedvetandet. Begreppet om denna orättvisa gnager på samhällets enighet och samdrägt. Gamla orättvisor likna ett osmältbart ämne, inkommet i en lefvande organism: de gnaga oupphörligt och följderna vilja ej gerna gifva vika förr än organismen befriat sig från det främmande ämnet. Detta, jemte förändrade förhållanden, göra det klokt, billigt, rationelt och rättvist att företaga ändringar, men ej så brådstörtade eller ensidiga att vi komma från en orättvisa till en annan. Det vore känslan af denna orättvisa som under diskussionen gifvit sig luft i det bekanta uttrycket Vi bönder,, genom hvilket Andra kammarens majoritet liksom ville göra sig solidarisk med bondeståndet för hundratals år sedan. Detta vore en sanning endast så: till vida, som vi beteckna det stånd. hvars representanter de för närvarande — dock icke uteslutande — äro. Man hade under hettan af striden om indelningsverkets upphörande framkastat den beskyllning att de 106 drifvits af egennytta. I hvad talaren förut anfört låge svaret på detta påstående, det var ej blott egennytta. För öfrigt måste vi kanske litet hvar erkänna, att enskilda och allmänna motiver för våra handlingar ofta till den grad sammanblandas, att de ej äro lätta att åtskilja. Egennyttan hade visst e) varit borta och hvad som pratats om patriotism hade till en stor del varit fraser. Ett särskildt bevis på halten af majoritetens patriotism ville talaren finna i tvisten angående bergverkstiondens upphörande. Billigheten och rättvisan af denna skattejemkning kunde af ingen förnekas, men landtmannapartiet hade helt öppet förklarat: bergverksegarne behöfva ej hafva större fördelar än vi; de må gerra vänta tilldess vi få bort våra onera på jorden. Sådant kunde ej gerna kallas patriotism, För öfrigt hade Andra kammaren under denna valperiod visat många prof på den sega konservatism som i allmänhet utmärker vårt ärliga svenska bondestånd, men återigen i andra hänseenden prof på ytterlig radikalism, såsom till exempel i fråga om det definitiva utjemnandet af bördor och onera mellan de mindre landtbrukarne och öfriga samhällsklasser. Vid detta nivelleringsarbete hade de till jemförelsepunkt tagit skattehemmansegarnes ställning i afseende på skatter och skyldigheter och deras sträfvan hade gått ut på att bringa öfriga samhällsklasser au niveau med densamma? Denne radikalism hade kanske gått något brådstörtadt till väga, men, som redan nämndt är, ej uteslutit konservatism. Så hade till exempel i lagfrågor Första kammaren visat sig mera framåtskridande, Andra kammaren mera stillastående — detta kanske såsom en tillämpning af det kända talesättet: man känner hvad —— men man vet icke hvad man får. Från denna karakteristik öfver kamrarne och deras inre verksamhet öfvergick talaren till en belysning af förhållandet mellan regering och representation under valperioden. Man hade påstått att den nya representationsformen ej medfört någon förändring i de båda statsmakternas inbördes maktställning. Tal. ville medgifva att riksdagsordningen kunde så tolkas, men då representationen blifvit koncentrerad på tvenne kamrar i stället för förut varande fyra stånd, och då den hvarje år sammanträder i stället för hvart tredje såsom förut, så måste af dessa förhållanden följa en kraft och energi hos den nya reresentationen som alldeles saknar motsvarighet os den gamla. Häraf blefve en nödvändig följd, att regeringens makt och energi måste framträda i ökade proportioner. ty annars skulle nödvändigtvis de facto en rubbning inträffa i statsmakternes inbördes maktställning, om den äfven ej funnes uttryckt i grundlagen. Tal. erinrade huru han 1869 vid sin redogörelse för den då tilländalupna perioden karakteriserat Andra kammarens verksamhet såsom ett sökande efter gränsen för dess lagliga makt, eller om en sådan gräns funnes. Han kunde icke annat än nu upprepa detta omdöme och tillika anmärka att gränsen ännu icke blifvit funnen. Kammaren hade gått mycket framåt i denna undersökning och kommit till ökadt medvetande om sin lagliga makt mot för 3 år sedan; med detta medvetande hade följt ökade pretentioner och, som sagdt blifvit, gränsen hade man ännu ej påträffat. Med denna förklaring ville tal. hafva sagdt, att regeringen begått ett väsentligt fel, frivilligt eller ofrivilligt, derntinnan att den alltför mycket afhållit sig från allt positivt uppträdande eller nns ane. nen rn. Svd RA 8 SA ohörknsbönktrdttoteatn