Aftonbladet – 31 maj 1872, sida 3

I detta Elysåe-palats, som Molet byggde; det är nu för mer än etthundra femtio år sedan, åt efven af Evreux, bodde bland de första majame de Pompadour. Der räckte Hon sin hand, hon också, åt filosoferne, denna förtjusatide markisinna, som förstod att handtera grafstickeln lika bra som solfjädern. Sedan flyttade hennes bror, markisen af Marigny, dit. Han bodde der ända till dess Ludvig XV inköpte palatset för att begagnas vid högtidliga audienser åt ambassadörer. Beaujon, finansieren, köpte derefter Hötel d Hvreuz, afstod det åt Ludvig XVI, som lät hertiginnan Bourbon-Conde residera der. Hertiginnan döpte om palatset och kallade det Elysee Bourbon och sedan har det allt efter de olika regimerna hetat Elysee Bourbon, Elysee Napoleon eller Elysee National. r 1796, straxt efter skräckregeringen — då de offentliga balerna börjades, då Paris tycktes vara gripet af en oemotståndlig uppsluppenhet, af en osläcklig törst efter nöjen, af en rasande passion för dans — blef Elysåe nationalegendom, et tillhörde den stora massan. de nyfikna, de romenerande. Det var en offentlig trädgård, iksom Tivolis och Marbeufs. Der hoppade man efter ljudet af fjrisslande violiner, der släppte man upp luftballonger, der afbrändes fyrverkerier, der illuminerades till ära för de republikanska segrarne. Plats för quadrillerna! Kejsardömet kommer! Nu är det Joachim Murat som bor i Elysåe. Han lemnade det ej förr än han fick sina egna palatser i Neapel och Napoleon I stängde in sig i sina salonger i Faubourg Saint-Honor6 för att underteckna sina abdikation. Efter Waterloo beträdde ban ej Tuilerierna, utan Elys6e. Han innesluter sig der dyster, nervös, förkrossad. och det var i arbetssalongen, der han vanligen vistades, han tecknade på det skrynklade papperet: jag afstår från tronen. Hvilken bizarr fmling af personer, som der följde efter hvarandra! Efter kejsaren kom Wellington, kom czaren. Hertigen af Berry kom dit efter Alexander I och 20 år derefter togo Louis Napoleon och hans förtrogna detta Elys6e i besittning och gjorde det till ett förrum till Tuilerierna. Ja, det var er republikens fall blef fullbordadt. Köpta generaler, besoldade kommissarier, olitiska baccarat-spelare, alla begåfvo. de sig rån detta hörn af Paris när kuppen utfördes. I hörnet vid den der cheminen satt Napoleon tankfull och blek, tveksam efter det företaget börjats, förfärad till och med, medan öfverste Rocheforts lancierer som bäst gjorde choc der borta på boulevarderna. Det är omöjligt att ej dessa halft utplånade minnen stiga fram, då man beträder tröskeln till detta historiska palats och: man tycker sig då höra ett osynligt instrument på långt håll uppstämma refrängen till den gamla, bortglömda visan af Gustave Leroy: I Elysee blir dans i afton. . Men allt försvinner sedan man väl satt foten in i salongerna, i denna balsalong, hvarifrån man genom det halföppna fönstret ser, till hälften belysta af månen, de stora träden i trädgården, de hvita marmorstatyerna och vaserna, som stå der radade i de långa, mörka allderna, samt skildtvakten, som långsamt marscherar framför terrassen. Karakteren i det hela; på en gång offi-ciel och demokratisk, anslår er. Der eger en republikansk mottagning rum, lätt och otvungen, men helt olika de soirter, från hvilka man förr i verlden gick med rocken alldeles: hvit af puder. Småleende, förekommande, mottager presidenten och helsar på sina gäster och madame Thiers och mademoiselle Dosne. eleganta i sin enkelhet, bidraga till att hvar och en finner sig väl och förjagar all affektation. nnu har man dock ej, det är sannt, kommit så långt som till den amerikanska förtroligheten och fördomsfriheten. En af mina vänner har berättat för mig, hur han en afton begaf sig till en mottagning hos presidenten Lincoln. Till Hvita Huset! ropade han åt droskkusken. Man anlände till statschefens bostad. Jaså, ni ska till presidenten, sade kusken, då följer jag med er. Han steg ned från sin bock, gick ini palatset. helsade artigt på presidenten och återvände till sin droska och sina hästar. Elys6es portar voro ej stängda för någon och herr Thiers önskar, liksom förr general Cavaignac, att hvem som helst besöker honom. Republikanerna visa genom sin närvaro, att de skola stödja chefen för regeringen vid detta första steg, som SN liksom inledningen till hennes återkomst till aris.