Aftonbladet – 31 maj 1872, sida 3

nit er kärlek tillbaka, skulle det gjort mig mycket olycklig, men ej varit något skä för mig att blygas öfver min böjelse — hvarför skulle det ej vara samma förhål lande med er. Detta är en ledsam tillfäl lighet, men låt oss båda försöka att glömms: den — jag hoppas ni snart skall kunna det miss Mary! Ni håller då inte det ringaste af mig sade hon, ännu gömd i kudden. George kunde icke bedraga henne, di han visste med sig att hon för honom val ingenting; det kostade likväl mycket på ho nom att svara oskrymtadt: Jag är inte värd, att någon qvinna ön skar ega min kärlek, sade han, undvikande ett direkt svar. Om jag hade varit det skulle jag hafva lärt känna ert värde, Mary. Hon skakade sitt hufvud utan att upp lyfta det. . Jag måste gå nu, sade han hastigt upp stigande; sök upp Agnes, goda Mary, och blif glad igen — vill ni inte det? Hon steg upp från sin nedlutade ställ ning och räckte honom handen. — sNi lof var ju att aldrig tala om detta, sade hor innerligt bevekande. Nej, vid Gud, aldrig! sade han, Hvac tar ni mig för, miss Fairfax? Jag skal glömma allt som passerat, åtminstone så godt som glömma det. Och vi få ju fort farande vara goda vänner, eller hur, Mary ?x O, tala inte vid mig, sade hon, jag kan inte uthärda det! Han lemnade henne utan vidare yttrande och. gick långsamt till kasernen. Undel promenaden retade han upp sitt lynne nä stan till vrede. Han var ond på henne som var så dåraktig, på sig sjelf, som val å hårdbjertad, och på sin, mor, som, ställ ill ett så stort obehag för dem båda. —