Aftonbladet – 29 maj 1872, sida 2

het; denna nödvändighet har krossat mitt hjerta, men lemnat mitt samvete lugnt. De generaler, till hvilka brefyet var stäldt, ha enligt Republique Frangaise icke besvarat det på annat sätt än att de skickade det till presidenten Thiers. Historien om de rättegångar, som inledts mot marskalkar af Frankrike för begångna brottsliga handlingar är just ej egnad att trösta marskalk Bazaine. Blott fem marskalkar af Frankrike hafva ställts till ansvar inför reguliera domstolar, alla fem förklarades de vara brottsliga och afrättades. Marskalk de Retz blef anklagad för högförräderi mot sin suverän Johan VI, hertig af Bourgogne. Han förklarades skyldig till högförräderi och upprepade stämplingar mot hertigen; han blef hängd 1440 och hans kropp bränd. Den som derefter sattes i anklagelsetillstånd var marskalk Biron, Henrik den 4:des vän och vapenbroder. Trots all den gunst, Biron åtnjöt af sin kunglige herre, gjorde han sig skyldig till konspiration med konungen af Spanien mot den förste af Bourbonerne. Henrik skulle hafva förlåtit honom om han velat bekänna sina brott, men han vägrade att göra detta och konungen motsatte sig då ej hans afrättning, som skedde år 1602 på Greve-torget i Paris. En tredje marskalk af Frankrike som dog på schavotten var marskalk de Marcillac, som afrättades 1632 för sammansvärjning mot kardinal Richelieu. Marskalken Montmorency, afrättad samma år och af samma anledning, blef också ett af kardinalens offer. Den siste af franska marskalkar som undergått dödsstraff är den mest ryktbara af alla, marskalk Ney, som fusiljerades den 7 Dec. 1815 med anledning af sin trohet mot sin gamla herre och förräderi mot sin nya konung. Men marskalk Bazaine är den enda marskalk af Frankrike som anklagats för vanhedrande bete ende inför fienden. Sedan Bismarck dragit sig tillbaka från den tyska riksdagens debatter till landtlig ensamhet på sitt pommerska gods, har en del af riksdagsmännen följt rikskanslerens exempel och begagnat pingstferierna till att skudda stoftet af sina fötter. Enligt arbetsordningen fordras att hälften af medlemmarne skola vara närvarande, för att ett beslut skall hafva laglig giltighet, men i sessionen den 23 dennes voro blott 141 (af 390) närvarande. Till följd deraf måste sessionen uppskjutas till följande dag. Vid sessionen den 22 föreslogs till förhandling en petition från den judiska församlingen i Lyk (Ostpreussen), att den tyska regeringen ville använda hela sitt inflytande för att göra ett slut på judeförföljelserna i Rumenien. Petitionsutskottet hade föreslagit, att följande motiverade dagordning skulle antagas: Med erkännande af de åtgärder, som rikskansleren vidtagit till skydd för israeliterna i Rumenien, öfvergår riksdagen till dagordningen. Under debatten i riksdagen förekommo en mängd bittra utfall mot furst Carls svaga regering och mot jernvägskonungen Strousberg, som genom sin process med den rumeniska regeringen hade upphetsat hela befolkningen mot judarne. Lasker och Bamberger menade, att den föreslagna dagordningen icke var energisk nog, och attriksdagen i bestämda ordalag borde uttrycka sitt ogillande öfver förhållandena i Rumenien. Deputeradena Micquel, Brentana och åtskilliga andra varnade emellertid emot ett-sådant uttalande, enär det lätt kunde uppfattas som en oberättigad inblandning i andras angelägenheter. Slutligen antogs den föreslägna dagordningen, som i synnerhet vann den klerikala centerns bifall,