Aftonbladet – 29 maj 1872, sida 2

Då hon vände sig, stod hon ansigte mot ansigte med sin broder George; af den liflighet, som genåst lyste ur hennes ögon och den förtjusta blick, med hvilken hon närmade sig honom och lade sin hand i hans, kunde man lätt se att hon var en bland dem, som hjelpte till att skämma bort honom. Du, George, sade hon, hur visste du att jag var här? Det visste jag inte, Agnes, svarade han, jag gick ut för att röka en stund och bade jag inte känt igen dig på ryggen, skulle jag gått förbi dig. Det kunde du inte, utan att sett dig. När kom du tillbaka, I natt. Har du råkat mamma? Nej, jag ämnar mig just nu hem. Hvem står du och ser efter på det sättet, Agnes? Kapten Digbyn svarade hon, han har följt mig hit ifrån kyrkan Jaså!... Det förundrar mig, att han gör sig den mödan följa dig, då du behandlar hönom så illa. Gör jag? Ja, det måtte du väl inse! Du har ingalunda rättighet att låta en man gå och hänga hufvudet halfya sitt lif för djn skull, utan att ge honom ett bestämdt löfte att bli hans hustru. Men, George, är det mitt fel? Hvems skulle det eljest vara? Mammas, gom vägrar att gifva oss sitt samtycke. Du är gammal nog att bestämma sjelf. — Det vet jag, George, men huru skulle jag kunna gifta mig med Charles, då hans mor inte vill tala med min, Vi hafva just nyss konst Ufverens om, att det skulle örande ingrive i VÅP lycka, Mam: mycket störande ingiir. l ma påstår, att det är I skyldig ag skulle George t är lady Digby