Aftonbladet – 28 maj 1872, sida 2

unkar i smakfullt afrundade perioder, i vilka patriotism, blygsamhet och moralitet oro på det behagligaste kombinerade; föräfves slog han sig för sitt bröst eller inkte han plötsligt och på ett tragiskt itt rösten, likasom öfverväldigades han af en dystra beskaffenheten af de känslor, åt vilka han gifvit luft — allt detta framallade blott ett hjertlöst plus haut; föräfves lät han en massa siffror figurera eler framträdde han ridderligt till försvar för epartementaltjenstemännen under alla reimer; förgäfves gaf han en filosofisk defiition. af principen om ministeriel ansvaighet eller brännmärkte han immoraliteten os bedrägliga armåeleverantörer; förgäfves lungade han små trubbiga pilar in bland enstern eller prickade han högerns medemmar mellan -fogningarna af deras haresk. De kämpade med begäret att gifva uft åt sina känslor; men då detta var omöjigt för dem, tycktes de mala sin vrede till toft under sig på sina stolar. Det var tillällen, då hela kammaren vred sig på det roligaste på sina platser, knöt sin kollekiva näfve, skar sina kollektiva tänder och fven förorsakade ett obeskrifligt buller, vilket varade ett par minuter, men af hvilet Rouher icke kunde hemta någon uppnuntran eller tillfredsställelse. För en taare, som tänker mer på sitt ämne än på ig sjelf, kan jag icke tänka mig något förelaktigare än denna kammarens hållning. Jag skulle vilja påstå att: aldrig någon nan blifvit bevisad en större artighet af n fransk kammare, men detta är icke fransnännens åsigt. Emedan han icke blef utvisslad, applåderad, afbruten och skymfad, ar hans tal ett komplett fiasco; emedan han cke kunde förmå högern att flyga i strupen å venstern, måste han anse sig tillintetjord. Den största oartighet man enligt denna .uriösa åsigt om parlamentarisk diskussion an bevisa en man är att höra på hvad han äger. Sedan man nu i tre timmar på det nest uppmärksamma sätt lyssnat till Rouher, ir han, såsom man underrättar mig, flambö. Turuvida detta betyder, att alltid samma de skall träffa honom, och huruvida församingen hvarje gång han talar ämnar visa sitt örakt för hvad han säger, genom att lyssna ler:ill, kan jag dock icke rätt fatta. Rouher plef synbarligen ytterst decontenanserad af ina Åhörares aktningsfulla hållning och råade slutligen rent afiförtviflan, stammade, plef blek, sade att han var trött, alluderade å kammarens upplösning, hvilket tycktes söra en deputerad af högern och en annan ff venstern nästan galna, drack oerhörda vantiteter af vatten och nedsteg från triounen midt under ett sorl. hvilket till största delen härrörde af tillfredsställelse öfver tt profvet nu var slut och att man lycklisen bestått det. De få imperialisterne i kammaren voro tydigen vida mer förkrossade och demoraliseade genom hållningen hos kammaren än 108 deras chef. Ehuru de räkna tio eller solf öppna anhängare af kejsardömet och man ej får någonsin veta hur många de lolda anhängarne äro, så framt icke kejsarlömet återkommer, fanns ingen bland dem. som hade mod att applådera eller att lyckönska hr Rouher till hans verkligen lysande ansträngning. Såsom en parlamentarisk tour de force, var hans föredrag i de första pas sagerna mycket kraftfullt, och detta så mycket mer som det saknade denna magnetiska sympati, som ensam kan framkalla den högsta oratoriska flygt. Det gjorde. också ett pinsamt intryck, då man såg honom stiga ned för att taga sig några minuters hvila från tribunen och gå att sätta sig i ett hörn, ler han fick sitta, torkande sin panna och Ajusterande sitt hår, utan att en enda skänkte honom ett ord till uppmuntran eller till erkännande. Det enda tal, som möjlisen skulle kunnat röna framgång i den mening att det förorsakat uppståndelse, hade varit ett politiskt; nu inledde han sitt föredrag med den upplysning, att han icke imnade röra vid politiken. En af talets örtjenster är också, att i detsamma ej förecommer någonting politiskt. Intresset annyter sig också icke till innehållet, utan ill formen. Hr Rouher försvarade på det nest vältaliga sätt grefven af Palikao, men jan tycktes glömma, att hvarje ord passade n på Gambetta och att under det han försvarade de kontrakter, som under omstänligheternas påtryckning uppgjordes af krigsninistern under kejsardömets sista 24 dygn, örsvarade han också de kontrakter, som inder samma påtryckning afslutats af den inge diktatorn. Vid natlonalförsamlingens sammanträde len 23 dennes protesterade general Loysel, . d. chef för kejsar Maximilians kabinett, not det sätt, hvarpå Gambetta föregående ag talat om Maximilian såsom ett rätträtigt offer för den Nemesis som drabbade en mexikanska expeditionen. Loysel höll tt loftal öfver Maximilian, hvilken genom itt giftermål med en fransk qvinna hade tt särskildt anspråk på Frankrikes sympaier. Gambetta försvarade sig mot beskylingen för att ha angripit Maximilians inne och sade att han endast velat betona en obevekliga rättvisa som förföljde de kyldige. Maximilian var ett offer för kejardömet; kejsarinnan Charlotte var ett anat offer. (Starka bifallsyttringar från ventern.) Tala om era egna offer, ropade laöntjens och tillade omedelbart derefter: Af allt detta måste vi sluta, att det fines 7,500,000 skurkar och idioter i Frankike, hvilka genom plebiscitet år 1870 voteade för kejsardömet. Härpå följde en häfig rörelse och bittra ord vexlades, men residenten trädde emellah och tumultet ade sig. Till följd af ett tal, i hvilket Avudiffret asquier sökte helysa några missbruk, som ppstått i sättet att anskaffa krigsmateriel, 3 myndigheterna infordrat räkenskapsböcerna från centraldepoterna för armåns munseringspersedlar, Den 22 föreslog Thiers hos vederbörande tskott ett amendement till arm6organisaonslagen, hvilket går ut på att krigsmi igtarn alall ha mättinhag nåh oh