Aftonbladet – 28 maj 1872, sida 2

0 a far TO ESA, STATER SMAMAR SR ve hers interpellation. Med undantag af del. bonapartistiska bladen se alla de öfriga deruti ett det afgjordaste nederlag för imperialismen och dess anhängare. Dessa uttalanden af för öfrigt med afseende på den politiska opinionen vidt skilda tidningar utgöra ett bevis derom, att om det gifves någon sak, hvaruti alla partier äro eniga, så är det il. hatet mot kejsardömet och i nödvändighe-. ten att skydda landet mot hvarje försök att åstadkomma en restauration af detsamma. Såsom betecknande för den mening, som i ; detta hänseende råder i Frankrike, återgifva : vi här några yttranden af Paristidningar, hvilkas politiska åsigter för öfrigt äro myc-. ket olika, Journal des Debats för den 23 dennesl yttrar: Sessionen för i går har varit afgörande. Bonapartismen har fått nådestöten af Audiffret-Pasquier, och i sanning: ingen exekution har någonsin varit mera välförtjent eller blifvit mera applåderad. TOrdre låter oss förstå, hvilket mål Rouher hade i sigte. Det var att utmana männen af den 4 September. Denna fälttågsplan, lika skickligt uttänkt som den hvilken föranledde kriget mot Tyskland, har haft samma framgång. Kejsardömet och dess advokat ha icke allenast stött på männen af den 4 September; de ha funnit vännerne och fienderne till den 4 September för tillfället förenade. Sigcle för samma dag yttrar: Efter hela den bittra kalk Frankrike måst tömma har ändtligen den stund kommit, då det åter kan lemna rum för hoppet. Då manen dag såg en eländig äfventyrare göra detta ädla land till ett svigtbräde för sin lycka, och då man sedan säg denna regering räcka i tjugu år — då tänkte man i hela Europa: det verkliga Frankrike finnes icke mera; en nation, som böjer hufvudet under ett sådant ok är oåterkalleligt förlorad. Och huru många gode medborgare bland oss sjelfve höllo sig icke på afstånd från det offentliga lifvet — skilde derifrån genom en .oöfvervinnelig afsmak och förtviflande om fäderneslandet. Republikanerne måste man göra den rättvisa, att de icke en enda dag ha öfverlemnat sig åt denna förtviflan. Den opartiska historien skall konstatera, att de hållit nationalärans fana upprätt midt under kejsardömets lågheter och hela korruption, att de orubbligt bevarat sin tro på Frankrikes framtid, på rättvisans och sanningens triumf. Detta är deras ära, Detta är äfven den oemotståndliga kraft, som drager hela landet till republiken. Den dom, som republikanerne alltid fällt öfver denne man af den 2 December, öfver detta kejsardöme af äfventyrare, som besudlat vårt gamla Gallien, har i går blifvit högtidligen bekräftad af nationalförsamlingen. Alla partier hade försvunnit. Der funnos endast fransmän, som i den sårade sedliga känslans namn en gång för alla brännmärkte de nidingar, som vanärat och stympat fäderneslandet. Republique Francaise för den 24 yttrar: Det är ett parlamentariskt Sedan, utropar man från alla sidor, då man talar om det nederlag Rouher lidit i församlingen i Versailles, Det är i sjelfva verket gifvet, att det efter en sådan stöt icke mera kan vara fråga hvarken om bonapartististerne eller om den medelmåttige advokat, som skulle hålla deras fana uppe. Ännu en gång: vi tala här icke om-den allmänna meningen, som icke afvaktat frågan om kontrakten, Riants rapport och hertig Audiffret-Pas: quiers tal för att taga parti mot bonapartismen, för att förkasta och bränmärka den, för att för alltid skilja dess sak från Frankrike. Vi tala om bonapartismen inom församlingen. Den är störtad der så väl som annorstädes. Allt är slut för densamma. Bonapartismen hade hoppats att ännu en gång spela ett slags politisk roll. Denna roll har blifvit den förvägrad, ty den kunde icke träffa på någon som ville låta bedraga sig. Knappast inkommen på den politiska stridsplatsen uppträdde bonapartismen med de mest oförsynta anspråk. Den vågade tala om sina doktriner, om sina traditioner, om sitt regeringssystem, Den stälde sig gentemot republiken såväl . som mot monarkien och smickrade sig med att kunna bestrida båda terrängen, Ingenting kan göras utan bifall af det på vårt sätt tillfrågade folket, sade cesarianerne. Vibehöfva ett plebiscit; vi skola hafva det, ty ingen makt skall någonsin vara nog stark för att vägra oss det. Vi äro nationen; man måste begqväma sig att gå den vägen vi vilja. Plebiscitet, detta var den bonapartistiska politikens första och sista ord, det ofelbara medlet för on napoleonistisk restauration, Hr Rouher har visat sig inför församlingen; han har talat under mer än sju timmar. Hvad sade han om plebiscitet? Icke ett ord. För den hållning franska natohalförsam. lingen iakttog vid sessionen förliden månlag, då Rouher framstälde sin interpellation, redogör Times särskilde korrespondent i Paris uti ett bref af den 22 dennes, ur hvilket vi meddela följande utdrag: Betraktad som en studie i fransk parlamentarisk taktik, har ingen session i nationalförsamlingen, hvilken jag bivistat, varit så rik på intresse som denna. Jag har redan underrättat er om hur alla partier ansträngt sig för att iakttaga den strategiska hållning, genom hvilken Ronher skulle krossag. Det var första försöket till disciplin större skala, hvilket blifvit utan afvikelse akttaget, och från denna synpunkt var resultatet högst uppmuntrande, Rouhear taade i tre timmar med endast två afbrott ch de brottslige blefvo genast nedtystade uu vederbörande partiunderbefälhafvare, wvilka synbarligen hade fåtti särskildt uppIrag att vaka öfver att gifna order och föeskrifter iakttogos. General Ohanzy, Gam. etta, Carayon-Latour och en eller två anIra tycktes fungera söm divisionsgeneraler frer sina respektive partier och underryckte utan misskund de sjudande passioerna hos dem, som omgåfvo dem. I tre immar led församlingen qvalen af sina kufrade känslor, men hon kämpade manligt; lt intill slutet; och med undantag af två Ner te spasmodiska individuella utbrott ;etäckte hon sig med äran af segerfullt nartyrskan. Jag tror dock icke, att hen es qval kunde jemföras med dam, hviika nä me 4 må d 1 Pra 2 m