Aftonbladet – 28 maj 1872, sida 2

icke förmärkt något synnerligt gagn af studierna i nämnda språk. Det måste i sanning väcka förvåning, att medlemmar af preståndet kunnat som skäl emot inrättandet af den ifråga varande professuren anföra det, hvilket vi nu sökt bekämpa. Konseqvensen af såväl detta som det af reservanterne Helander m. fl. åberopade skälet emot denna professurs inrättande, blir i sjelfva verket den, att inga profussurer vid universitetet borde inrättas. Ty lika väl som man kan frukta för att professuren i svenska språket skulle blifva utan gagn, lika så väl kan man ock frukta för bristande gagn af hvilken annan professur som helst; och liksom nämnda professur ansetts blifva obehöflig, om fordringarne i svenska stegrades, så kunde ock hvarje annan professur anses böra kunna ersättas genom stegrade fordringar i den vetenskap, den omfattar. Men raden af de lösa skäl, på grund af hvilka petitionen förkastades, är för ingen del härmed afslutad. Bland andra talare i ståndet hafva tvenne af universitetets professorer sörjt för, att motiveringen till afslaget skulle erhålla en så ovetenskaplig och löslig karakter som möjligt. Herrar v. Essen och Forsman anförde som skäl för sina afstyrkande yttranden, den förre, att han ej trodde att språkkunskapen skulle höjas genom att en professor föreläste Eddan och den senare, att han trodde att föreläsningar i isländska icke skulle upphjelpa kunskapen i svenska språket. Såväl det ena som det andra af dessa professorsförmodanden förråder ett betraktelsesätt, för hvilket all uppfattning af språket såsom en lefvande organism med egen utvecklingshistoria är fullkomligenfrämmande. Hrr v. Essens och Forsmans insigter i nordisk språkkunskap i all ära, våga vi derför likväl vara af motsatt tanke, och då vi icke i likhet med dem tilltro oss förmågan att på fri hand yttra oss i ämnet, stödja vi 0ss härvid på en mans ord, som i hela Europa åtnjöt aktning som språkforskare, vi mena f. d. professorn i nordiska språk vid Kjöbenhavns universitet N. M. Petersen, som i sin Nordiske Sprogs-Historie, band. I, utlåter sig på följande sätt: Hvad de nordi: ska språken i deras nuvarande form angår, så kan helt visst ingen förstå deras grammatik i dess särskilda delar eller upplysa om der förekommande oregelmässigheter, utan en temligen noggrann kunskap i isländskan; likaledes skall förklaring öfver dessa språks ord och deras härkomst och betydelse utan samma kunskap vara omöjlig eller förfelas. Voro dessa ord för herrar v. Essen och Forsman obekanta? I sådant fall äro de för okunnige i till ämnet hörande litteratur, för att kunna i saken uppträda med anspråk på att hafva något att säga, värdt uppmärksamhet. Kände de dem åter, var deras uppträdande så mycket mer oberättigadt, alldenstund det väl måste fordras djupare insigter i hithörande frågor, än herrar v. Essen och Forsman antagligen ega, för att med skäl draga Petersens satser i hans egen vetenskap i tvifvel. Hvad särskildt hr v. Essens påstående om föreläsningar i Eddan beträffar, så kunna vi upplysa den värde talaren om, att just i senaste tider prof. Säve i Upsala föreläst öfver sånger derur. Hade denne vetenskapsman, som i ämnet torde vara mera bevandrad än hr v. Essen, delat den senares tro, :! att språkkunskapen ej genom detta föreläsningsämne skulle höjas, så hade han säkerligen afstått från det lönlösa företaget att tolka Eddan. Detta har likväl icke skett, och hr v. Essen kan möjligen derur hemta en nyttig lärdom. Herr v. Essens andragande, som måhända i högre grad än öfriga i presteståndet af-l gifna utlåtanden utmärkte sig genom sin rikedom på svaga och misslyckade skäl, inInehöll också en antydan derom, att det svenska språket i Finland icke nu befann sig på en lägre ståndpunkt än förut och att derför en professur i detta språk icke nu I borde vara mera af behofvet påkallad än förut. På ren svenska öfversatt, innebär denna antydan hela den storartade princip, på hvilken konservatismen hvilar, och hvilen omöjliggör allt framåtskridande förmenskligheten. Emedan man i fars och farfars tid kunnat undvara undervisning i svenska, så kan man det också nu — sådan är den egentliga ordalydelsen åf denna ytterst sinnrika princip. Tillämpadt på ett annat område hade hr v. Essens i fråga varande yttrande kunnat antaga denna form: då folkbildningen i våra dagar icke är sämre än i forna tider, så är det svårt att inse, hvarför man just nu nödvändigt skall inrätta folkskolor, då man förut kunnat vara dem förutan. Vi måste erkänna, att vi hafva svårt att förena oss om denna tankegång, och icke heller tro vi, att det är den vi hafva att tacka för någon af de professurer, öfver hvilka universitetet för närvarande förfogar. Eller månne t. ex. professuren i finska språket inrättades derför, att detta språk vid tiden för dess inrättande. skulle befunnit sig på en lägre ståndpunkt än förut. Vi tro det icke. I sammanhang med detta hr von Essens betraktelsesätt står också den uppfattning, som i den på många håll rådande okunnigheten i finska språket ser ett skäl emot det svenska språkets vårdande, För att åter tala ren svenska, kunde denna uppfattning återgifvas sålunda: för att detär dåligt bestäldt med kunskapen i finskan, så måste man se till, att det också står klent till med kännedomen af det svenska språket. Att den yttersta konseqvensen af denna åsigt är total okunnighet, totalt mörker, torde icke genom någon vidare utveckling behöfva ådagaläggas. Läsaren skulle troligen tröttna, om vi fortsatte vårt bemötande af alla de mer eller mindre svaga skäl, som af petitionens motståndare anfördes mot inrättandet af den föreslagna professuren, Vi sluta derför här, i det vi beklaga, att det stånd, som företrädesvis är representant för den vetenskapliga bildningen, icke förmått se saken sådan den är, utan af skuggrädsla för någral RR RET KY TRA PR NE NR ECO Od mm FA Bon mr tad tet jcd Ja Få tak oh pA bad Fine me— — me ——— ——8—-— PV a ST LT bss ock ön kas ut ta ls fö a er rar LL et2n mt oh cs a NA ke at Åh kt kt a 2 ID