Aftonbladet – 27 maj 1872, sida 3

rättighet — både i bygd och stad — att yttra sig om dagens politiska fråga; men redan den häftiga ton, som man i detta fall har begagnat sig af — för öfrigt i full öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå regeringens sak har blifvit försvarad i pressen — skall beröfva de afgifna förklaringarna en stor del af deras vigt. Det förfaringssätt, man nu har valt för att komma ministören Stang till undsättning, svarar fullkomligt emot, hvad Jaabek sistl. år försökte med sitt plebiscit, punkten n:r 33, om politiskt misstroende till Stang. Då hade regeringens förespråkare icke ord nog att fördöma en sådan omedelbar inblandning från folkets sida i hvad som borde vara en sak mellan de officiella statsmakterna; nu tillgripa de sjelfve samma förfarande. Redan detta skall ställa demonstrationerna i en något tvifvelaktig dager, men — såsom nyss nämndes — ännu mer skall detta bli följden af det häftiga språk, man nu för till och med mot folkrepresentationens rent formella rättighet till ett sådant steg som det, hon genom sitt beslut i adressfrågan har tagit. Jag har ofvan citerat Tänsbergarnes uppmaning och tillägger, att få dagar förut hade en i nämnda stad utkommande tidning förberedt sinnesstämningen genom att bland annat förklara, att storthinget icke mer än konungamakten representerar hela folket, icke en gång så mycket; ty konungamakten står obestridligen såsom representant för hela folket, hvaremot storthinget blott representerar den obetydliga del deraf, som är i besittning af aktiv medborgarerätt och mer i samma stil. Jag hade på sin tid tillfälle att bll bekant med ett icke ringa antal af de förklaringar från bondevänföreningarna, som afgåfvos i anledning af Jaabeks plebiscituppmaning; men jag kan icke minnas att i någon af dessa ha sett en uppfattning framställd, som i oförstånd kan jemföras med hvad som nu andrages från den andra sidan, eller sådana öfverdrifter i form och ton som de nyss anförda. Den telegraf-korrespondent, som för några dagar sedan meddelade de svenska tidningarna, att sinnesstämningen här i Kristiania var synnerligen regeringsvänlig, torde ha synnerligen misstagit sig. Inom tjenstemannakretsarne finns väl ännu qvar en viss tillgifvenhet för den Stangska ministåren, och man har väl der icke utan tillfredsställelse varit vitne till, att Broch och Irgens ha blifvit tvungne att utträda ur en regering, i hvilken desse två — mer folkvalde än kungavalde — män intogo en egen ställning. Men om de också kunna finnas, som glädja sig öfver, att ministåren på detta sätt har blifvit purificerad, så har i synnerhet statsrådet Broch här ihufyudstaden af gammalt ett medhåll, som icke skall svika honom, och som skall utgöra ett starkt hinder för hvarje demonstration för den Stangska ministeren. En sådan skulle nemligen tydligt nog vara en demonstration mot statsrådet Broch, emedan denne i den afgörande punkten har helt och hället brutit med sina kollesers volitik.