Aftonbladet – 24 maj 1872, sida 3

dan en styrelse, som i alla sina förgrenin gar afspeglär i det mindre Hvad som i så stärkä drag framträder i det större, på an dra sidan intet initiativ och intet begrepp om tidens mångartade.kraf på landets ad ministration; — på öna sidan en förfluten tid, som har ledt till nuvarande situation, på andra sidan en framtid utan garantier. Den förste tälaren, som efter denra motivering af adressförslaget tog ordet till regeringens försvar, var andre representanten för Kristiania, justitiarius Lambrechts. Hans försvar gick förnämligast ät på att neka, att regeringen hade begått de många och stora imissgrepp; som Sterdrup påstått: Budgetsöfverskridandet förskret sig från medlemmar : af ministeren, som nu afgått (Wergeland och Haffner), och att nu draga fram krigsrustningarne 1864 såsom en klagopinkt mot regeringen, Var att täld om den snön som föll i fjol. Prolongationsvägrandena voro kanske mindre lyckliga, men de hade skett i god afsigt, nemligen att underlätta möjlighöten för storthinget att få en bestämd tid för dess sammanvaro fastställd, och icke i syftemål att såra representationen eller lägga hinder i vägen för henne, Reträffands rättigheten för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar, så Vär regeringen icke någon principiel motståndare mot denna reförmj hon fordrade blott någon betänketid, hon skulle sjelf gråiska saken och icke maktlöst och viljelöst gå öfver till thingets mening. Han visade derefter, att dessa yrkanden på en ministerförändring voro mycket gamla och häde på lika tider blifvit riktade mot olike män, varefter han analyserade de beståndsdelar, M hvilka den nuvarände oppositionen bestod, wemligen först de, som sjelfve ville regera, ör döt andrä de, som väl ickö leddes äf sålana personliga bevekelsegrunder, men som ille samla all makt och myndighet i stor hingets hand, och slutligen för det tredje le, som voro förtretade på regeringen för eiinös beteende i sanktionsoch prolongaionssaken och som ville straffa henne derör. Alla de starka förebråelser, som Sverrup hade riktat mot ministeren Stang, voro lott Tant og Fjas og Urimelighed og Overrivelse. Talaren för sin del önskade icke ågon omstöphing af -samhällsordningen i adikal riktning; han höll på det nuvarande åsom det, som var samhällets lycka och älsignelse, och ville icke byta bort det ot ett system, som kunde föra med si öljdör af en på förhatid oböstämbar art och kepnad. (Forts.)