Aftonbladet – 24 maj 1872, sida 2

STOCKHOLM den 24 Maj. Enligt hvad telegrafen meddelät, hä konungens samtliga norska rådgifvare nu begärt sitt afsked: Vi känna ingen kallelse att blanda oss in i de torska angelägenheterna på sådant sätt, att vi, i likhet med en viss på storartadt sjelfförtroende mycket rik kollega, skulle gifva farbroderliga råd åt norska statsmakter och norska statsmän. Sanningsenligt böra Vi också erkänna; att vi icke, såsom nämnde publlcistiske medbroder, blifvit på samvete tillfrågade, huru norska regeringen borde bära sig åt, med afseende på frågan om statsrådens tillträde till deltagande i storthingets förhandlingar. Huruvida förhållandena medgifva genomförande af den eller den inre reformen i Norge, derom må folkmakt och regeringsmakt der i landet enas så godt de kunna och det är icke skäl för någon utanför stående, huru varmt intresse han än må ha för det norska folket och dess utveckling, att i det fallet påtaga sig ett extrå rådgifvarekall. Emellertid kunna vi icke tillbakahålla ett uttalande af den åsigten, att norska regeringens ledamöter, ur allmän konstitutionel synpunkt betraktadt, handlat riktigt och värdigt, då de med anledning af stortlingets bekenta adress ingifvit sina afskedsänsökniigat: Genom att taga detta steg redan nu, omedelbart efter storthingets hemförlofvande, ha norska regeringens ledamöter i sjelfva verket desavouserat och, såsom man kan förmoda, äfven satt en gräns för desså månifestationer, genom hvilka man i vissa mnorska städer ville offentligen taga parti för regeringen emot storthinget. Det är utan tvifvel fullkomligt i sin ordning ätt folkrepresentationens göranden och låtanden bli underkastade kritik och flersidiga bedömanden, lika väl som regeringens, Men att,då hela folkets lagliga representation i en adress uttalat sig om och till regeringen, kommunalmyndigheter i småstäderna kunna tilltro sig att föranstalta demonstrationer, som gå ut på att offentligt bryta stafven öfver detta uttälands ock tillråda regeringen att derpå icke fästa något afseende, det är utan tvifvel en vidunderlighet, som under normala politiska förhållanden ur ingen synpunkt torde kunna försvaras. Vi börja på annat ställe 1 bladst meddela vår Ohristianiakorrespondents redogörelse för adressdebatten och de tilldragelser, som dermed stå i samband. Från åtskilliga håll ha vi fått påstötningar om det olämpliga, som skull? ligga deri, att denne vår korrespondent ser sakerna alltför utöslutande ur storthingsmajoritetens synpunkt. Vi erkänna gerna, att det är särdeles önskligt; um korrespondenter kunde göra sina framställningar så objektivä Som. möjligt; men om: korrespondenten är en person, som med själ och hjerta deltager i det politiska lifvet på den plats, från hvilken han skrifver, är det omöjligt att icke hans framställning stuidöm I en viss grad skall erhålla partifärg. I allmänhet torde detta dock icke kunna med skäl sägas om i fråga varande korrespondent, som under en följd af år lemnat oss en mängd sakrika framställningar, grundade på sorgfälliga faktiska undersökningar och utredningar och hvilka här blifvit lästa med stort intresse af personer, som vilja lära närmarejkänna norska kulturförhållanden. Flere af dessa framställningar ha befunnits vara af så mycket värde, att de blifvit ur vårt blad i öfversättning införda i aktade utländska tidskrifter. Det första meddelandet om ministe rkrisen i norska tidningarna är följande notis, som läses i det med dagens post hitkomna n:r af Morgenbladet: Efter hvad med bestämdhet förljudes, hafva medlemmarne af härvarande regering efter ett sammanträde i lördags beslutit att i anledning af den af storthinget aflåtna misstroendeadressen ställa sina embeten till konungens förfogande. Adresten afgick från Kristiania till Stockholm med posten i söndags oftermiddag och var åtföljd af en kollektivförklaring från regeringen af ofvan antydda beskaffenhet.