Aftonbladet – 23 maj 1872, sida 2

al, all UunNCervVistilgenl I SvyckSsaa Spleevine id universitetet saknade bestående och veenskaplig form, måste det nemligen anses ara uttryckligen ådagalagdt, att för underisningen i detta språk en fast lärostol ärj. . f nöden. Detta behof borde tillfredsställas hi ch det så mycket mer, som derigenom enst ast en skyldig gärd af rättvisa och aktde ing blefvo egnat ett språk, som för kul-55 aren i vårt latd varit af omätlig betydelse. ) en lämpligaste formen för den föreslagna ärostolen ansåg talaren vara en extra orlinarie profession. — Angående den anåra or rågan; ht a ständerna borde taga inigl iativ i fr uttalade talaren den åsigt,06 tt då den nu föreslagna professionen icke I lott vora af vetenskaplig, utan ock af nay ionel betydelse, behofvet af densamma gerna sl unde framhållas af ständerna, hvilka såT unda gåfve liksom ett stöd åt konsistorium, M som, uteslutande afseende de vetenskapliga 2 ntressena, icke ansett sig kunna vidtaga ittgärd i detta syfte, innan andra ur vetenskaplig synpunkt ännu angelägnare behof blifvit afhjelpta. Då i Finland af ålder en? svensk nationalitet är bosatt, vore detnemigen ständernas sak att se till, det ickel2 heller denna nationalitets intressen blefved förbisedda. 5 Hr Snellman uttalade sig äfvenledes för antagandet af utskottets betänkande. Tal. ? opponerade sig derjemte mot den argumen5 tering. genom hvilken några reservanter sökt f bevisa öfverflödigheten af den nuifråga varande lärostolen. Då desse herrar ansett ökade fordringar i studentexamen med af seende å svensk språkkunskap kunna ersätta den föreslagna lärostolen och göra denna obehöflig, så vore detta ett skäl, som mitatis mutandis kunde användas äfven mot en profession i det finska språket, Då konsistorium intygat behofvet af en lärostol i svenska språket, ansåg talaren ständerna ej böra motverka dess tillfredsställande. För arbetarne på det finska natiomalitetsområdet erbjöde sig nu ett godt tillfälle att visa uppriktigheten och allvarligheten i de yrkanden på våra båda språks likställighet, med hvilka de pläga värja sig mot beskyllningar för ett afsigtligt försök att utrota det svenska språket i Finland. Hr Lampen sade sig med förvåning hafva läst de underliga yttranden, som framstälde den föreslagna lärostolen såsom öfverflödig och hvilka grundade sig på en åsigt, som håller före, att intet behöfver göras för det svenska språket. Med sådana påståenden expedieras frågan ej; med sådana påståenden skjuter man ej åt sidan ett språk, på hvilket generation efter generation har mottagit sin bildning. Öfver svenska språkets vanvård klagar man från alla båll, vid skolor såväl som vid embetsverk, Sjelf hadel! tal. som medlem i ett domkapitel erfarit, att äfven hos dem, som. inträda i presteståndet, kunskapen i detta språk ofta är underhaltig. Sådana erfarenheter borde öf-l: vertyga enhvar, att för det svenska språ-! kets ans något måste göras. Skulle de, som ; uppfostra sina barn på deras svenska modersmål, anse en lärostol i svenska språket ! öfverflödig, så må denna åsigt stå för deras egen räkning. Men vi finnar från landets nordligare delar — så ungefär utlät sig tal. — vi, hvilka uppfostra barn med finskt: modersmål, vi fordra att våra barn skola lära sig svenska, ej allenast i skolan, utan j äfven vid universitetet. Vi uppoffra ej ett jota af det svenska bildningsarfvet, vi vilja ej att våra barn med svårighet skola läsa en Runeberg och en Topelius, och vi inse,l att de ej vid universitetet äro hulpne med en språkmästare, utan att de till ledare behöfva en sannt vetenskaplig man, som är förmögen att införa dem i hela den nordiska litteraturens, hela den nordiska civilisationens anda. Tal. förordade antagandet af utskottets betänkande. Hr Rosendal förenade sig i den reservation, som afgifvits af hr Helanderim. fl., och ansåg det svenska språkets praktiska inlärande helst kunna bibringas elever i finska skolor genom att detsamma göres till undervisningsspråk för några ämnen i skolans högre klasser. Hr Lindelöf ansåg de skäl, utskottet framställt för inrättandet af en fast lärostol i svenska språket, så bindande, att några yt terligare icke behöfde framdragas. Tal. ville blott uttala den önskan, att formen för denna lärostol skulle blifva en extra ordinarie profession, emedan dess vetenskapliga område vore af för inskränkt art för en ordinarie profession och dess karakter mera vetenskaplig än den, som för de nuvarande lektoraten är utmärkande. Deremot ansåg hr Rosengren sin egenskap af finsk man fordra ett afstyrkande af petitionen. Med ett citat ur Castrens föreläsningar sökte talaren bevisa nödvändigheten af att det finska folket befriar sig från det svenska elementets andliga förmyndarevälde, hvarjemte han sökte ådagalägga, att den svenska befolkningen, såsom utgörande en ringa bråkdel af hela landets befolkning, ej kunde hafva synnerliga anspråk på sitt språks vårdande. I motsats härtill ansåg hr Sohlberg, att om man med talet om de båda språkens likaberättigande hade något allvar, så kunde man icke med skäl afstyrka petitionen. Ja mera skolorna förfinskas, desto behöfligare blir en lärostol i svenska språket, och för att undervisningen i nämnda språk må hvila på verkligen vetenskapliga grunder, vore det nödigt, att denna lärostol omfattade äfven -fornnordiska språk. Sålunda komme den äfven att jemte den finska professionen i någon mån ersätta det öfverklagade behofvet af en lärostol i komparativ språkforskning. Hr v. Essen afstyrkte petitionen, emedan han ej trodde att svenska språket stod på en lägre punkt nu än förr. Genom att en professor föreläste Eddan trodde han ej att språkkunskapen skulle höjas, och den kunskap i svenska språket, som för begripandet af våra lagar fordrades, trodde talaren kunna inhemtas ur Dalins lexikon, Hr Forsman trodde icke heller, att föreläsningar i isländska skulle uppbjelpa kunskapen i svenska språket. Hvad specielt den praktiska kunskapen i detta språk beträffade, ansåg talaren, det konsistorii utlåtande intygade, att denna var ganska tillfreds) — Cr 02