Aftonbladet – 18 maj 1872, sida 3

len, åhöras derföre gerna af alla moraliska lättingar. Gammal Präst. re Hr redaktör! I de flesta svenska tidningar hafva i dessa : lagar förekommit notiser om ntgången af ett tryckfrihetsmål mot Gunnar Lars Larsson, såsöm författare till en skrift benämnd det viga Evangeliums katekes; huru nemligen ; bemälte Larsbon blifvit genom kronobetjeninsens försorg förpassad till Kalmar i ändamål att befordras till ådömdt straff. Här och hvar hafva kommentarier bifogats tilll underrättelserna; bland annat har man utgjutit sig i klagomål öfver. de kostnader staten måste vidkännas i och för transporter etc.; hvilket i någon mån ställt i löjlig dager en sak, som vi tro vara värd allvarlig tppmärksamhet. Allmänheten har nemligen påmints om ett lagstadgande rörande religionssmädande skrifsätt. Vi betonade ordet påmints; alltså, det stadgandet hade fallit i förgätenhet. Månne emedan ingen öfverträdelse deraf förekommit, och således ingen tillämpning varit behöflig? Ingen, som har någon bekantskap med vår samtida litteratur, kan påstå nägot sådant. Dagligen se vi pressens såväl periodiska som tillfälliga alster underkasta de för den stora mängden vissaste och dyrbaraste satser den mest oförtäckta och närzående diskussion, utan att någon sykofant drager författare inför rätta. Det är sant att vetenskapens rike är en republik, der fullkomlig frihet råder, endast reglerad af intelligensens censur och argumentatationens domsrätt, men, äfven förutsatt, att — hvad som ingalunda är fallet — ofvannämnda diskussion alltid vore veten skaplig, så bör man dock ej förgäta, att hvarje vetenskaplig verksamhet också är en akt i det allmänna statslifvet. Att vetenskapsmannen bör skyddas i sitt allvarliga sträfvande att finna sanningen, äro vi de första att medgifva och påyrka. Men om det ej kan förnekas, att resultatet af hans forskningar ofta blir fullt destruktivt fört. ex. den af staten erkända religionens läror; och detta oaktadt får ärligt och utan omsvep förkunnas, så må man kanske ej utan skäl fråga, hvarföre styrelsens redskap, söm anse ett anfall på religionens satser för samhällsförderfligt och derföre juridiskt straffbart, icke öppet och i stöd af lagen söka stäfja allt dylikt oppositionelt skriftställeri? Väl kan man undra, af hvad skäl de kasta sig öfver en stackars arbetare, som i ett själstillstånd, hvilket med stor sannolikhet kan anses för rubbadt, upptecknar sina fantasterier, ett nonsens, hvars inflytande helt visst måste vara imaginärt, åtminstone i jemförelse med mycket som framträder i polerad form och stödt på bevisning? Attangifvarne kunnat ledas af nit för religionen — ett nit som vi emellertid tro här vara ovisst — låter ju väl tänka sig, men hvarföre välja till offer ett subjekt, som måste antagas vara relativt oskadligt? Skulle det tillfälligtvis vara derföre att detta subjekt på samma gång är försvarslöst? Vi erkänna att vi miss tänka det lumpna skälet vara att man ej vågar angripa dem som skyddas af intelligensens, den egna och liktänkandes, skarpslipade vapen. Är det så, skulle vi till det epitet vi ofvan tillagt deras nit kunna yttermera lägga det af feghet, Och ovisst är det, ty om i våra dagar någonting kan kallas ovisst, om någonting bevisar blindhet för situationen, så är det mannamån; och vi förstå i sanning ej hurn man skulle kunna se förfarandet mot L. i annan dager. Må man ej säga oss, att det rättfärdigas af det förargelseväckande uti formen af den straffade skriften; vi bekänna oss hafva svårt att inse, hvarföre en mera grammatikaliskt riktig satsbygnad och mindre fantastiska ordalag, som för öfrigt kunna vara fullt tydliga för hvar och en och mycket mera bevisande, skulle väcka mindre förargelse. ,.Men den förbittring, som man gemenligen måste kufva, vill skaffa sig luft en gång; det beror blott på att välja en lämplig afledare. Vi njuta lyckligtvis en hardt nära oinskränkt yttranderätt. Det kan ej här vara platsen för att utveckla skälen för en aboch, efter hvad vi skulle tro, af ovederlägglig art framlagda af flere bland vår tids skarpsyntaste män ). Det. har dessutom, tro vi, af historien nogsamt visat sig, att sanningen tager sig bäst fram genom egen kraft och till slut alltid vinner på att blifva bestridd. Åtminstone torde den kunna umbära all handräckning af kronobetjening. Och samtidens allmänna medvetande fordrar afgjordt denna det fria ordets rätt och kräfver ut den med oemotståndlig makt. Men må man komma ihåg, att det är betänkligt att låta en lag, som af allmänna tänkesättet och genom den civilisatoriska idekretsens vidgande utdömts, stå qvar, låt vara anti qverad och merendels ej tillämpad; ty den kan då tillämpas, och hvem svarar för att detta sker på rätt ställe? Från denna synpunkt sedt, tro vi att hvarje vän af en obunden tanke och ett fritt ord i L:s sak måste, så att säga, se sin egen och betrakta hans fängslande som ett attentat mot sin egen andliga frihet. —ng. ) Vi behöfva blott påminna om John Stuart Mill, som i sitt arbete -On Liberty berör ett med det här ifrågavarande fullkomligt likartadt fall, då arbetaren Pooley dömdes till långvarigt fängelse för utgifvandet af en porbngå bok, mot religionen. Då saken genom några intelligenta män dragits fram 1 offentlighet, såg sig regeringen ej den allmänna indignationen föranlåten att upphäfva den en gång faststälda domen och lösgifva OT Detta tilldrog sig i England redan Yr ( . solut sådan; argumenter derföre äro i mängd