Aftonbladet – 17 maj 1872, sida 2

Men George Treherne var icke den man, som lade i dagen, hvad han kände. I första ögonblicket af denna öfverrask ning kunde han icke beherrska det högst obehagliga intryck den förorsakade; och detta vår för hans onkel fullkomligt natt inse, det den liknöjdhet, han lan Iåtsade, icke var naturlig, PY, faktum var, att slaget för dem båda var grymt. George var redan som barn utrustad med ett anslående yttre, hvilket tilltog under hans uppväxande år och gjorde honom såsom fullväxt till det farligaste af allt, en utmärkt. vacker karl. Farligt, icke så mycket för andra, som ej mer för honom sjelf, emedan alla skämde bort honom. Sm förut är nämndt, förlorade han tidigt sin far och lemnades i en veklig moders vård, hvilken ena dagen, då hon råkade vara vid godt lynne, biföll alla hans vildaste id6er, och den andra, då lynnet var ombytt, nekade honom den mest förståndiga begäran. En sådan behandling hade på hans milda, älskliga syster Agnes endast haft till:-verkan att öka vemodet i hennes sinnelag ; men på George utöfvade det ett helt olika inflytande. Styrkan ökades i det af naturen häftiga lynne han ärft af sin moder, på samma gäng de loford hon öfverdådigt slösade på hans skönhet, hos honom gaf näring åt en fåfänga, hvilken under en tid afhans yngre år hotade att göra honom till en narr. Men denna tid var förbi. Som öfverflöd af smicker just genom sin myckenhet blir osmakligt för den som mottager det, upphör slutligen han eller hon att tänka på sitt utseende i vissheten om den beundran det måste väcka hos mindre väl utrustade. Derföre kan jag med glädje försäkra att min hjelte — ty George Treherne är verkligen denna irade perkonlighet — vid denna period af