Aftonbladet – 14 maj 1872, sida 3

fannit sina rikedomar och dyrbarheter, feät nade de stället, De flydde denna ogästvän liga jord, som ej mera kunde föda sina in vånare och gingo att bosätta sig i grabn städerna eller aflägsnare trakter. De son lefde af sina slafvars arbete förde dem med sig och visste att de öfverallt sktille af dem kunna göra sig goda inkomster, De fattige deremot stannade i närheten af sina gamle hem. De hade ingen aittan utväg. Kärle ken till fädernetorfvan är också hos deallra flesta menniskor så stark och har i alla tiden varit det, att man ser städer som blifvit gång på gång förstörda lika oföränderligt äter resa sig på samma plats. Sålunda ut breder Portici sina gator och torg ofvanpå Herculanum, och Torre del Greco, elfva gån ger uppbrändt af lavaströmmarne, har elfva gånger blifvit uppbygdt på samma ställe. Ett antal af de gamla borgarna slogo sig derför tillsammans och uppbyggde ett nyt: Pompeji något högre upp på sluttningen ai Vesuvius, dit askan ej hunnit. Ett ediktal Titus gaf dem åtskilliga friheter och tillä dem ätt anställa gräfningar i de hus i der gamla staden, till hvilka ingen egare anmält sig. Fiorelli, samme forskare, som inlagt så stora förtjenster om den pompejanska arkeo logien, har upptäckt lemningarne af detta tya Pompeji. Det var det tredje i ordningen, som historien känner till, och det fjerde, om vi med Beulå antaga tillvaron af ett förhistoriskt Pompeji, som ligger begrafvet under lavabäddarna. Att döma af ruinerna synes dock den nya staden endast varit en i största hast uppförd köping med konst lösa byggnader utan all smak eller stil. En sällsam kontrast mot denna råhet och torftighet i arkitektur bilda de eleganta och smakfulla bronseller marmorsaker, som man funnit bland dess ruiner. Denna kontrast finner dock sin förklaring, om man antager att den barbariska arkitekturen är ett verk af den fattiga befolkning, som återuppbygde och ända till förfallets tider bebodde den lilla köpingen på Vesuvii sluttning, men de vackra skulpturarbetena deremot, möblerna och konstsakerna kommo från gräfningarne i den gamla staden. Denna fick dessutom åt den nya lemna travertinläggningen på sitt forum, kolontierna såväl till sin basilika som till Eumakians portik, marmorbeklädnaden till husen och piedestalerna m. m. Med ett ord, det gamla Pompeji var under flera sekler ett verkligt stenbrott, der gräfningarne tid efter annan efter behof förnyades. Sålunda läser man ännu i dag ofvanför ingången till ett af de skattade husen en inskrift, hvars bokstäfver tydligen tillkännagaf att den förskrifver sig från tredje seklet. Vid hvilken tid detta fjerde Pompeji gått att dela sina föregångares öde är fullkomligt obekant. Man vet ej om det var under Theodorik eller Justinianus, under något af dessa våldsamma utbrott, då Vesuvii aska skall, om vi få tro Procopius, af vinden-blifvit förd ända till Konstantinopel, om det var 612 eller 685, oller i 10:de eller 11:te seklen. Det var en vacker dag sörsvunnet, utan att ha lemnat några andra spår ericr sig än de nu upptäckta ruinerna, Hvad den anno 79 begrafna staden beträffar, sjönk han vid hvarje nytt utbrott allt djupare ner i jorden. Och då bönderna i grahnskapet tillika oupphörligt nedrefvo och bortförde allt som uppstack ofvan jord, såsom takpannor och tegel och andra materialier som voro lätta att transportera, kom en dag då man endast såg en ofantlig platå af aska, hvarutur ett stycke af teatern och kransen af amfiteatern uppstucko. --Vegetationen hade börjat öfverkläda askan och murbruket, och plogen gick fram deröfver: Man anade ej längre att en stad slumrade under sädesfälten, almarna och vinrankorna. Templet i Pestum hade helt och hållet fallit i förgätenhet sedan den lilla ortens biskop med återstoden af en decimerad befolkning flyttat derifrån till Capaccio, och när slutligen några resande i 18:de seklet upptäckte de väldiga ruinerna, voro de för dem en lika fullkomlig nyhet som Amerika för Columbus, På samma sätt var minnet af Pompeji till den grad utplånadt, att det ej föll någon in att namnet Civitå (staden), hvarmed folket i trakten betecknade den gröna grafkullen, kunde ha någon betydelse. (Forts.) NORG