Aftonbladet – 14 maj 1872, sida 3

yvI Då I del ITOTCEBaCHUGC BELL, I AVURG Bv stalter döden träffade den jemförelsevis ringa del at Porpejis invånare, som omkom under sjelfva utbrottet. En annan fråga återstår. Hvilket öde drabbade de tusentals pompejanare, som väl räddade sig, men i denna väl diga katastrof förlorade sin förmögenhet, sina hus, sina åkerfält, ja, sjelfva jorden, hvarpå deras fädernestad stod? Härpå ger oss hvarken traditionen eller historien något svar. Endast arkeologin kan lyfta en Hik af slöjan, som döljer denna djupa hemlighet, och hon har äfven gjort det. Den yngre Plitlil bref underrätta oss, att hans farbror omkom på andra åagen efter utbrottet, att hans följeslagare, som flytt i riktningen mot Sorrento, först tre dagar derefter kommo tillbaka till platsen der han låg och att de återfunno hans lik under ett täcke af aska. Det är således sannolikt att de vulkaniska fenomenen, åtminstone vid Vesuvii fot, varade i fem dagar. 1779 års utbrott känn först på fyra dagar sitt maximum, och 1793 pågick det:vafbrutet från den 22 Augusti till den 5 September. Tar man dessutom i beräkning de giftiga ångorna, som fortford att uppstiga och den skräck, som helt naturligt bemäktigat sig dem af den förstörda stäådens invånare, hvilka flytt till bergen, grannstäderna eller öarne, blir det högst sannolikt, att någon liten tid förgick, innan de vågade närma sig olycksställsts ; Slutligen blef dem dock listen för stark att återse det gamla hemmet och framför allt att förvissa sig om, huruvida ingenting af hvad de qvarlemnat skulle kunna bergas. De hade troligen ej vid fykten kunnat medföra ens det nödvändigaste. Karlarne begåfvo sig följaktligen ensamma på väg. De återfonno sin stad, men i Hvilket tillstånd! De flesta husen stodo ännu qvar; de som instörtat lågo begräfta tinder ett 12 fots lager af pimsten och ett 3 fots läger af aska, som likformigt betäckte marken. Åkerfälten och trädgårdarne funnos ej mer; platsen der de legat utmärktes af en grå matta, hvaröfver toppärne af de högre buskarna och grenarne af de stora träden, alla i förtid aflöfvade, uppstucko. De minsta husen voro begrafna ända till taket, men alla som hade en öfvervåning, och det var det ofantliga flertalet, och som stått mot jordstötarne, voro lätt tillgängliga. Gatornä fönhos allt jemt, men nivån var förändrad. Jordvåningarne, entresolerne, butikerna hade försvunnit; öfvervåningarne, balkongerna, terrasserna, begränsade gatorna på ömse sidor och hade blifvit bottenvåningar. Man steg in uti dem direkt från gatan genom föiistren. I dessa rniner inrättade sig de återkomna flyktingarne så komfortabelt som omständigheterna tilläto, i väntan på hjelp ifrån Rom. Kejsaren — det var den menniskovänlige Titus — skickade också några sötatorer till Pompeji, eller hvad som en gång varit det, för att undersöka ställningen och afhbjelpa den svåraste nöden; men kort derefter utbröt en förfärlig eldsvåda i Rom sjelf, åt: följd af pesten och alla omsorger måste nu egnas åt hufvudstaden och Pompeji glömdes. Sålunda lemnade åt sig sjelfva, uppgäfvo pompejanerna allt hopp att kunna rödja sin stad; de måste inskränka sig till försök att berga så mycket af sin egendom de möjligen kunde. Att de gjort det har arkeologien ovederläggligt bevisat. Hvar och en var hemma hos sig och sökte med tillhjelp af sina slafvar och de arbetare, som från alla häll ditskickades, gräfva sig in i bottenvåningen till sitt hus, för att der uppsöka de möbler, husgeråd, kläder och dyrbarheter, som han visste der vara begrafna. Hans förtroliga bekantskap med lokalen skulle naturligtvis mycket underlätta detta arbete. Hvilken egare visste ej på pricken hvar kan skulle återfinna sin triclinium, sitt med silfver inlagda bronsbord, sina ciselerade kandelabrar, sitt silfver, sitt atrium med dess rika ornament, eller biblioteket med sina i metallfodral inlagda papyrusrullar, eller rummen, hvilkas skåp voro fulla af tyger, drägter, mattor, eller förrådskamrarne med krukorna och de stora tunnornpa af terra cotta, i hvilka han förvarade sina mätvaror och sin spanmål. På dessa äldsta gräfningar finnas bevis i mängd. När man besöker Pompeji, ser man ofta i mellanväggarne, som åtskilja rummen, hål af oregelbunden form och tillräckligt stora att en karl kan krypa derigenom. För att bespara sig besväret med att rödja portgångarna, korridorerna och portikerna, inträngde pompejanerna på detta sätt från det ena rummet i det andra. Allt efter som ett rum besöktes, bröto de ett häl i väggen till. det angränsande och plundrade det på dess innehåll. Arbetarna, som nu användas vid gräfningarna i Pompeji, veta också mycket väl, när de finna sådana båliväggarna, att i de rummen ej finnes någonting att få. Äro deremot väggarne orörda, det vill säga om egaren omkommit eller ej-ansett det löna mödan att återvända, kan man nästan vara säker på att göra rika fynd. De enda delar af husen, som egarne nästan alltid uraktlåtit att besöka, äro köken och källrarna, och detta är orsaken hvarför museet i Neapel har att uppvisa en sådan mängd amforor, vaser af terra cotta, kastruller, kopparkittlar, hvilka, såsom varande af föga värde, man ej brytt sig om att medtaga. Beul berättar, huru han i Januari 1870 varit närvarande, då flera rum med på detta sätt genombrutna väggar röjdes. Ehuru de voro rikt dekorerade, fann man der dock ingenting, men i en tillstötande korridor, som ej tilldragit sig pompejanernas uppmärksamhet, anträffade man deremot bronsvaser, amforor med inskriptioner, glassaker och en penningpåse, som egaren i största hast ditfört, men ej hunnit rädda, ty man fann hans skelett i en annan del af huset. Man gör sig vanligen öfverdrifna föreställningar om det djup, hvarpå Pompeji ligger begrafvet. Lagret, som betäcker den gamla marken före år 79, är likväl, såsom vi flera gånger erinrat, endast 7 metrer djupt, och af dessa 7 metrer ha 2 tillkommit genom senare utbrott, Ett fem metrers lager af pimsten och aska kunde ej vara tillräckligt att för pompejanerna gömma deras bostäder, som uppstucko liksom ur ett snötäcke. Tänkom oss en liten stad, hvars invånare blifvit fördrifna af on äAfvaravämnine Sadan vattnet sinn.