Aftonbladet – 14 maj 1872, sida 3

SENT ovilja Bla HONOM SallSKAp — BIUSO I med hofven här och der i det katolska Eu :Iropa och skramlade ihop några slantar, hvilka i räckte ej blott till en skaplig fann, tan . J också att betala några tokar, som förkla .Irade sig villiga att låta slå ihjäl sig för sI den heliga saken, det vill säga för ett stycke bröd och några lökar samt ett halfstop vin om dagen, det mesta en spansk tronpretendent kan betala åt sina trogna l anhängare. ) På det viset fick Don Carlos junior sig Jen arm6. Det öfriga känner ni. Nu komImer han väl att åter privatisera en tid, så lvidt han ej finner med sin heliga mission mer öfverensstämmande att erbjuda hans heTlighet sin tjenst och hjelpa denne att besegra otron på jorden. Pio, icke socialisten i Kjöbenhavn, utan den gamla hederspaschan i Leoninska GVärteret, kan behöfva en sådån der ung fyr, som Don Carlos, för att hjelpa upp firmans dåliga affärer. Det säges att den heliga stolen tagit bumör öfver att kardinalen, furst Holieniohe blifvit utnämnd till Tysklands sändebud hos nämnde stol. Fursten kan såsom kardinal, säger hans helighet, icke representera en främmande makt, ty hans embete gör honom beroende af påfven, Det der är ledsamt för det tyska riket, som trodde sig hafva gjort något riktigt fint genom furstkardinalens utnämnande till sändebud hos Pio. Icke vill kejsar Wilhelm lefva på fiendtlig fot med hans helighet, ty nog vet han, att de två egentligen äro skapade för att förstå hvarandra. Det var just derför han sökte göra slut på den obehagliga spänningen, som framkallades af Bismarcks något hänsynslösa beteende mot de klerikale, och så skickades den i fråga varande kardinalen till Rom. Furst Gustaf Adolf är en fin kardinal. Han är, som sagdt, en Hohenlohe, men ej en Hohenlohe-Langenburg ; ej en Hohenlohe Oehringen, ej en Hohenlohe-Ingelfingen, ej en Hohenlohe-Kirchberg, icke ens en Hohenlohe-Bartenstein eller en HohenloheJagssberg. Han är en Hohenlohe-Schillingsförst, men ej af den Waldenburgska Schillingsfärstslägten, utan en ren Schillingsfärst, af dem som residera i Schillingsfärst i Baiern, under det alla de andra grenarne finnas i Wiirtemberg. Den som något litet studerat Europas furstliga genealogier känner nog till den saken, men menniskan är icke fullkomlig och det kan finnas personer, som icke äro hemmastadda i nyssnämnda vetenskap, hvarför vi ansett oss böra omtala huru saken egentligeniförhåller sig. Utan att för närvarande uppehålla oss vid alla de andra Hohenlohe-familjerna, anse vi oss böra nämna, det Schillingsfirstarne äro en slägt, som kommit sig upp på ett ganska lysande sätt. Familjens caput, furst Clodvig, prins af Ratibor och Carvey, kungligt baierskt ärftligt riksråd och för närvarande statsminister samt, hvad ännu mera betyder, Bismarcks synnerligt gode vän, hvilken afslutat de traktater, som förde till Baierns mediatisering, och i egenskap af vice-president i tyska riksdagen en person af stort inflytande. Den andre brodern i ordningen är Victor, furste af Ratibor, som genom någon särskild öfverenskommelse öfvertagit herregodsen Kieferstädtel och Zembowitz i Schlesien samt är generallöjtnant i preussisk tjenst och ledamot af preussiska herrehuset och associerad med den famöse dr Strousberg i en mängd finansoperationer. Efter honom kommer kardinalen Gustaf Adolf, en man med stora planer, nu 49 år, men af ett egendomligt utseende, fin och förnäm i sina later samt alldeles icke någon verldsföraktare. Närmast honom kommer Constantin. Han har tagit Österrike på sin del och lyckats blifva ej blott kejserligt österrikiskt geheimeråd samt generalintendent, generalmajor och förste hofmarskalk, utan, hvad ännu vigtigare är, kejsar Frans Josefssärdeles intime vän. Det är han som förde pennan för kejsaren i Nikolsburg och var ett hemligt vitne till konferengen i Salzburg. Öfver allt hvar Frans Josef visar sig, synes ock farst Constantin och han har blifvit kejsarens oumbärlige rådgifvare, guide, philosopher and friend. Af systrarne är en gift med sin kusin Fredrik Carl af Hohenlohe-Waldenburg, hvilken är adjutant hos kejsaren i Ryssland och rysk generallöjtnant. Två andra systrar äro ogifta, men de, liksom den förstnämnda, tillhöra den lutherska bekännelsen, under det bröderna äro katoliker samt en till och med en af katolska kyrkans furstar. Man finner alltså att Hohenlohe-Schillingsfärst är en familj, som förstått att göra sig en position i verlden och som planterat ut sina medlemmar på vigtiga poster, i södra och norra Tyskland, i Österrike, i Ryssland och i Rom, som förskaffat sig monarkernas uppmärksamhet litet hvarstädes, som har en fot i den katolska kyrkan och två par vackra händer i den lutherska, samt ej heller försmår att dyrka guldkalfven och att begagna sig af den makt, som en sådan kult förlänar. Det är ej blott furst Victor, som gör i börspapper, utan äfven kusin Ujest, af Hohenlohe-Oehringen, en riktig matador inom den högre finansen och i synnerhet känd såsom den hvilken höll på att sätta hela Europa, och äfven orienten, i eld och lågor genom det famösa rumäniska 7e-procentslånet. Hvad månde blifva af ett sådant furstehus? Det hotar att växa sjelfva Hohenzollarne öfver hufvudet. De som göra i den högre politiken hafva fått åtskilligt att med anledning deraf fundera på och det har till och med hindrat dem från att tänka på förhållandena i Norge. Händels Simson.