Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

men harmen öfver hans mellankomst var den öfvervägande känslan. Hur vågar du dig, John? och med ett oassioneradt utbrott af förargelse brast hon gråt, — Det bevekte ögonblickligt ynglinigens goda bjerta. Kom nu, min tös! Må vara, att jag inte skulle varit så hård, då du har så liten ere arenhet, men kan du inte fatta hur det måste jäsa i mitt blod, att se främmande karlar som dessa för sina usla penningar köpa hvad sem tillhör mig — tänk ej mera lerpå, käraste, sade han smekande, i let han närmade sig, och lade sin hand på hennes arm, säg, att du vill glömma det. Rör mig inte, svarade hon vresigt, du är inte stort bättre än en tjuf, då du kastar bort hvad som ej är ditt. Herrn kommer kanske igen i -gväll, och då skall jag minsann berätta hur du burit dig ät. Du har ingen rättighet att ställa mig till svars för hvad jag gör. Mina läppar äro mina egna, att ge till hvem mig lyster. Nej, det ä di inte, du är min helt och! hållet, Nell! det vet du — ingen har rättighet till dig mer än jag och ingen annan skall heller hafva dig, svarade han, bifogande en dystert uttalad ed, som ljöd bederlig i den ostörda stillheten omkring em. Pröfva inte mitt tålamod för mycket, sade hön, eller jag skall visa dig, om jag inte kan bli hyems jag behagar. Åh! derför är jag inte rädd, svarade han; Är du inte, utropade hon, häftigt uppspringande, efter det hon satt sig, då hon började gråta. Då skall jag visa dig om jag inte kan. Du glömmer att jag är född till lady och att det finns mer passande man för mig än du.