Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

med de andra barnen; hos mig har du ingenting att göra. Men Chäarlio stod qvar. Hvarför vill du bli af med mig, frågade han, och hvarför är du här? — Jag trodde du skulle gå upp på kullen i den friska luften. Han skrattade trotsigt och detta förargade henne. Hvad rättighet har du att bry dig om mig? frågade hon: vresigt, Gå hem till mamma nu, jag vill inte ha några ungar i hälarne på mig, hör du? Jag hör, svarade pojken, men jag är inte någon dräng åt dig. Mamma sa att jag skulle se-efter dig, Di -vill:bara för söka att få tala med de der herrarne dernere. Knappt hade orden gått öfver hans läppar, förr än flickans kraftiga hand i ett tungt slag föll ned på hans hufvud. Han var mycket spenslig och slaget var hårdt för honom, Han gjorde ett svagt försök at ge ett tillbaka, men Nell höll stadigt ut honom. Vill du nu gå till mamma, eller ska jag ge dig så att du mins det! Hvarpå stackars Charlie vände om och sprang sin väg med det lilla hjertat bul tande af grämelse och otillfredsstäld hämnd lystnad. Rodnande af sin häftighet, och de svarta ögonen glödande af:harm, fortsatte Nell sin vandring framemot vägen der Ry der och Treherne lågo. Hon närmade sig dem med sänkt blick och syntes endas mäta sina egna fotsteg i den våta sanden lemnande små pölar af svart vatten i hvarje spår, William Treherne fixerade hannar bon gick förbi, men när hon gått ettstycke såg hon sig tillbaka med eu blick; sömn lockade honom att stiga upp och följa efte henne. Detta var just hennes åstundan Åh! hvilken vacker: sjöjungfru!s utropade