Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 2

bli min glädje, föddes endast för att dö, och min man var borta med fiskarefartygen, som han den tiden brukade vara i många veckor. h! jag var så ensam och tröstlös, mrs Cornish, att jag skulle ha kunnat sällskapa med en hund, och när så kom en lady, som åtminstone såg ut som,en lady, och lofvade mig mycket, för att jag skulle uppamma hennes sex månaders ganlla flicka, fröjdades jag åt detta anbud och ansåg min Nell från denna stund, som mitt eget barn, och höll af denne lika mycket som den lille, som nu ligger på kyrkogården. Åh! ni trodde väl inte då, att hon skulle bli lemnad hos er på hela lifvet, var grannens svar på hennes berättelse. Nej! det trodde jag inte, mrs Cornish, först när penningarne ej betalades, så grämde det oss allt, det kan jag inte förneka; inte för den arma flickans skull, hön hade redan vunnit våra hjertan under alla omständigheter, men vi insågo, att vi voro bedragna — och ingen tycker om det — men snart glömde vi alltsammans, och som tiden gick och vi ingenting hörde af hennes vänner, vore vi nästan glada deröfver, och om inte Charlie så oväntadt blifvit född, skulle vi älskat Nell som vårt enda barn allt hitintills. Mitt största bekymmer är tanken på, att hon inte fått någon uppfostran, för. om hon är en lady, måste hon ha sådan. Men bevars, numera lär hon väl aldrig bli återtagen, och om hon blefve det, skulle det döda mig. Åh! ni finge väl stå ut dermed, såväl som andra, var mrs Cornish naturliga svar, ni har nu er Charlie, en vacker pojke för sina år dessutom. Ja! jag vet nog det, sade mrs Willis saktmodigt, men jag tror ej jag kunde uthärda att skiljas vid Nell.