Aftonbladet – 8 maj 1872, sida 3

Vesuvius den 24 och 26 April. (Efter Kölnische Zeitung.) Den 24 April på eftermiddagen såg man från Vesuvius uppstiga en ovanlig tjock rökmassa, hvilken vid den rådande vindstillan höjde sig i luften likt en ofantlig pinie. Snart började emellertid vulkanen att tala i begripliga ordalag, hvilka för hvarje ögonblick ljödo allt mera vredgade, och snart väsnades han så ohyggligt, att befolkningen vid hans fot började gripas af ängslan. Efter några timmars förlopp rökte han från toppen till foten af käglan, som det tycktes, ur hundratals öppningar, och då det blef mörkt, bestod han sig en illuminering, som ingen pyrotekniker skulle kunnat arrangera bättre. Lågorna slogo upp ur kratrarne på toppen och spredo ett så starkt skimmer öfver de täta rökmolnen, att himlen återglänste deraf. Hundratals smålågor stego på olika ställen blixtrande upp från käglans sluttningar, och slutligen utgöto kratrarne trenne eldströmmar öfver berget. Skådespelet var utomordentligt skönt och företedde icke något fasansvärdt, isynnerhet icke från Neapel, der man icke hörde dundret från vulkanen. Då natten föll på och fullmånen, blid som vanligt, höjde sig på himmelen, tycktes redan utbrottet vara i aftagande, och följande morgon var allt förbi. Man såg icke längre något spår af de båda lavaströmmarne och blott från den djupa inskärningen mellan Vesuvii båda toppar höjde sig en lätt rök — lavan hade der ännu icke blifvit afkyld. Till och med de, som föregående afton visade mesta ängslan, blefvo iter lugna, då vulkanen under hela dagens lopp visade sitt vanliga utseende. På aftonen uppstego åter lågorna något högre än vanligt ur kratrarne; men man lugnade sig med den tanken, att detta var sista efterdyningen af föregående dagens utbrott. Men på morgonen den 26 företedde Vesuvius ett helt annat utseende, och med skygg väntan blickade man upp till dess topp. Unler ett ohyggligt dån utkastade lan ofant iga massor af rök och ångor, hvilka, långsamt uppstigande mot himlen, förmörkade en ansenlig del af densamma. Lavan började åter flyta, nu samtidigt åt fyra håll och med en hastighet, som lät befara det värsta. Derjemte uppnådde bullret i berget on höjd, i jemförelse med hvilken den starkaste äska skulle tagit sig ut som tonerna rån en eolsharpa. Redan på förmiddagen