Aftonbladet – 8 maj 1872, sida 3

en merska flottornas höga master, Här st tt i fartyg på stapeln, der ligga under elegant m båthus de romerska patriciernas bjert må k lade och förgylda gondoler. Öfverallt tem ra pel med glänsande färger, kolonner, statye koch villor inbäddade bland lummiga träd ia j massor. Åt landsidan Vesuv, ej rykande jaj och hotfullt, men leende och odladt ände dupp till toppen, betäckt med vingårdar oci ilkrönt med en halfcirkel af klippor som lik snar de krenelerade tornen på en fästning n ) Åt hafssidan höja Ischia och Procida sina blå: massor ur vågorna medan på andra sidar öppningen till golfen Capri aftecknar sins rena och arkitektoniska linier mot horison ten. Det är ej utan skäl som skalderna för lagt sirenerna till dessa stränder, ty allt ä1 der tjusande och förföriskt behag. Naturen. rik på ljus och färg och famnad af ett haf. som ännu ej lemnat sina stränder, bär prä geln af en plastisk skönhet, som snart skall vanställas af en förfärlig katastrof. Att Vesuvius i äldsta tider varit i verk. samhet, derom vitna de gamla lavabäddar ihvarpå flera af städerna vid golfen, Pompeji j blandandra, voro byggda. Men i första seklet j var allt minne af dessa utbrott utplånadt, och så fredligt och tamt var då, bergets ut.J seende, att om en och annan person med skarpare iakttagelseförmåga än de andra framkastade en gissning att det vore en slocknad vulkan, han kunde vara viss på att fram: I kalla ett medlidsamt löje. I första seklet voro, som nyss sades, Vesuvii sluttningar fjodlade ända upp till toppen, och ingen tradition fanns som lät folket vid dess fot ana att det någonsin varit annorlunda. Ryggen deremot var en torr och ofruktbar platå, i alla riktningar öfverströdd med djupa ihåligheter. Man såg der svartnade stenar, spår af elden. En halfcirkel af klippor krönte då som nu Somman och utmärkte den gamla kratern. Dessa klippor, bildade af ett slags porfyr, voro på ett mångfaldigt sätt utskurna och söndernaggade och liknade på vissa ställen kreneleringen på en fästning. Den andra halfcirkeln hade instörtat, fyllt det inre af kratern, tillstoppat alla utloppskanalerna och derigenomskapat förfärliga materialier för kommande utbrott. Vesuvii kägla fanns ej då. Hon är en produkt af de många på hvarandra följande eruptioner, som egtrum i jemförelsevis nyare tider och hvaraf historien inregistrerat ej mindre än fyratiofem. Allt ifrån år 79, då Vesuvius hade sitt stora utbrott, bilda sig småningom af askan, de i luften uppslungade och lodrätt åter nedfallande stenarne och stelnad lava rundt omkring eruptionscentret en kägelformig kulle. Hvartenda sekel såg denna slagghög skjuta allt mera i höjden, tills han slutligen uppnådde en höjd af 400 metrer. Käglan reser sig midt på Sommans gamla platå, det vill säga midt uti den äldsta kratern. Hon är fullkomligt koncentrisk med denna krater, alldeles som piken på Teneriffa, som är en kägla af samma ursprung, höjt sig midt ur den krater, som frambragt henne, och alldeles som på Santorin (det gamla Thera) lavan, som utströmmade från botten af en instörtad krater, småningom höjt sig från hafsbottnen och slutligen uppstuckit öfver vattenbrynet i form af öar. Allt efter som käglan rest sig i höjden har hon alltmera hopträngt kraterns öppning. Dess omkrets är numera knappast 600 metrer,. I sjuttonde seklet deremot utgjorde den nära 7 kilometer. Till hvilken tid det utbrott bör förläggas, som bildat det gamla Pompejis lavamark, är en fråga omöjlig att besvara. Endast så mycket synes vara visst att det egt rum i förhistoriska tider, då ingen af de samla författarne nämner ett ord derom. Beul anser ej osannolikt att det inträffat under den vulkaniska period, då Santorins vf lavablock uppförda menniskoboningar berofvos, och är till och med ej obenägen att antaga att under det gamla Pompeji kan gömma sig ett annat ännu äldre. Han stöder lenna förmodan dels på det förhållandet att städerna oföränderligt återuppbyggas på samma plats, dels derpå att de vulkaniska enomenen hemsöka samma ställen, emedan le äro de svagaste och lättast genombrutna lelarne af marken, sprickor och brescher som åt alla håll utstråla från ett gemensamt centrum. Hvarenda jordbäfning öpplar på nytt dessa sprickor, som äro okända medan de öppna sig djupt under marken oh det är klart att de på dem byggda stälerna måste oupphörligt vara utsatta för samma olyckshändelser. I detta läge befunno sig tydligen Hercuanum, Pompeji; och Oplonte, och härutaf leras upprepade olyckor. De åtta stora utrotten af ären 203, 471, 512, 685, 983, 993, 030 och 1049 hotade eller förstörde gång på gång de orter, som reste sig på de gamla städernas plats, och detsamma har skett i ryare tider. Så har Torre del Greco, som sannolikt betäcker det gamla Oplonte, ej vindre än elfva gånger blifvit förstördt af avaströmmar och elfva gånger ånyo upppygdt på samma ställe, 1794 särskildt blef Porre del Greco uppslukadt af en lavaström, om på sex timmar uppnådde hafvet och ade en bredd af mer än 1000 fot. Ännui ag händer stundom i Pompeji att Isis empel och dess omgifningar förpestas af sasutströmningar, ett tecken till att spricorna hålla på att öppna sig igen. Det Pompeji, som år 79 förstördes, var ndast sexton år gammalt. Den 5 Februari r 63 förstördes det i grund af en jordbäfing, en förelöpare till ännu förfärligare atastrofer. De andra campaniska städerna lefvo endast lindrigt skakade, men alla, le som lågo på de normala sprickorna fingo nottaga stötens hela våldsamhet. Herculaum blef till hälften förstördt, och Pompeji örvandlades till ruiner. Fråga väcktes i omerska senaten om man skulle tillåta jompejanerne att återuppbygga sin stad på TU RÖ Ace Tp km OO FUN Oo MH Ad MM MM PV 4 OA KH MD FS rt BA HH KN KE ee MA