Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

sin rätta verkan, förstärkte jag med ett stort antal militärsångare den ryska bataljon, som på scenen värfvades till understöd för en revolution, till en ansenlig, i synnerhet för vår teaterdirektör förskräcklig massa och åstadkom Härigenom en mycket väldig effekt. Hos oss föll också operan mycket i smaken, och som jag tror med rätta; att hon iTyskland icke bibehöll sig i jemnbredd med Adams och konsorters allt starkare grasserande plattheter och grotesker, förvånade mig ej; men att hon icke helleri Paris kunde hålla stånd mot Prå aux clercs (Duellen) och andra väl konserverade skatter af detta slag, förstod jag mindre och beklagade mig nu deröfver för Auber. Då smålog han åter skalkaktigt: que wvoulezvous? Cest le genrel — Hvad han slutligen tyckte i afseende på min Tannhäuser, har jag icke erfarit; jag antager, att han icke förstod ett ord deraf. När jag ännu i minnet återkallar denne besynnerlige gubbes fysionomi, denne gubbes, hvilken, såsom man försäkrar mig, i många stycken kunde öfverbjuda den yngste man, måste jag alltid på nytt fråga mig: huru var det möjligt, att denne skref Den stumma från Portici-? I ingen del af hans väsen framlyste något kännetecken på egentlig kraft, ännu mindre på eld; fastmer allenast seghet och nästan förskräckande uthållighet under en cyniskt-förnöjsam kölds ans och skydd. Denna köld var nu också onekligen hufvuddraget i hans myckna, alltid likartade operamusik, hvarigenom denna slutligen gick miste om allt inflytande på oss tyskar: men den är ett hufvuddrag i all fransk teatralisk konst, från Racine ända till Scribe, ja jag tror äfven i alla öfriga produktioner på hvarje annan konsts fält. Fransmannen tyckes nödgas arrangera sig