Aftonbladet – 4 maj 1872, sida 3

gar och äfven deri att man gör sig förtrolig me vapnens bruk samt med enklare militäriska ri relser. Sålunda bör icke med den militäriska up fostran i skolorna afses inlärandet af de svåra militäriska öfningar, som senare icke kunna e tergifras, titan förnämligast en harmonisk u veckling af kroppskrafterna. framkallandet spänstighet och styrka samt af förmåga af in tiativ, väckandet af mod, tillfö och föste; landskärlek, med ett ord fostrandet af en fris själ i en frisk kropp. Men medlen för åstac kommandet af ett sådant resultat af tröttande beskaffenhet och de vara lämpade eitet d5 under olika perioder a ungdomsåldern herrskande böhot och böjelse Efter den späda g ä ns första inträde i skola böra under de närmaste åren, då hans sint mest är i behof af lek och då hans kropp i d fria lekarne når sin sundaste utveckling, d gymnastiska öfningarne endast innebära en ord nad lek och de militäriska endast så mycket an vändas att de gymnastiska med ordning leda samt att gossen lär att regelbuundet gå och stå När sinnet för de fria lekarne börjat aftaga oc! känslan för de militärisk ka att ökas bör ma gifva större utsträckning åt de senare, dock s att vapenöfning och egentlig exercis icke öfva förrän gossen uppnått omkring 15 års ålder Folkskolans lärjungar qvarståemellertid sälla till denna ålder i skolan, och derföre kunna der städes de militära öfningarne icke nå en sådm utsträckning att något väsentligt af soldatöfnin garne kan vinnas, hvarför några utomordentlig: åtgärder vid dessa skolor, t. ex. anställande a militäriska lärare, icke syntes tal. vara af be hofvet påkallade. Vid elementarläroverken der emot. der ynglingarnes ålder uppgår till tjugi år och derutöfver, der ansåg tal. att dessa öf ningar skulle kunna gifvas en större utveckling Den k. förordningen af den 23 Mars 1870 afse också införandes af militäriska öfningar i sko lorna, och hvad som blifvit gjordt för beredand af militärisk undervisning i folkskolorna genon att för detta ändamål vid seminarierna gifv: folkskolelärareeleverne undervisning torde var: allt som kan vara lämpligt och bör äfven var: fullt tillräckligt. Hvad åter beträffade militäri ska öfningar för ynglingar mellan 15 och 21 å som icke bivista de offentliga läroverken, skull tal. vara den förste att tillstyrka bifall till dy lika, om man blott kunde finna någon praktisl grund för deras utförande. Dessa öfningar må ste, för att man skulle kunna vänta ett prak tiskt resultat, vara obligatoriska, men i glest be folkade orter skulle de ej vara tillräckliga ocI dessutom skulle kontrollen blifva svår samt led till obehagligheter och förvecklingar. Den åsig ten åter att bivistandet af frivilliga öfninga skulle få leda till eftergift i de ordinarie bevä ringsöfningarne, kunde tal. icke gilla. Det vor omöjligt att dessa på frivillighetens väg inlärds färdigheter kunde ersätta de i samlad trupp fö retagna öfningarne, hvilka ensamme förmå at meddela de för krig nödvändiga egenskaperna Hvad slutligen beträffade målskjutningsöfninga och upprättande af målskjutningsbanor inom kommunerna, så ansåg tal. att målskjutningar vore af stor vigt och att en dylik anordning skulle gifva en kraftig impuls åt dessa öfningar, Befolkningens fosterländska känsla skulle väckas och en större skjutfärdighet komma att anses som en medborgerlig förtjenst. En följd skulle vidare bli, att försvaret komme att stärkas och statens kostnader för detsamma att minskas. De som i enlighet med tal. önskade att armån måtte organiseras på ett sätt, hvarigenom värn begränsades inom den ungefärliga utsträ som K. M:t i senaste förslaget framställt, i ifrågavarande anordning se något af si vigt, och klart vore att densamma under närva rande förhållanden, med den ringa öfning som bestås våra värnepligtige, skulle vara ännu mera af behofvet påkallad. De som önska att de vär nepligtige under en längre tid skola hållas under vapen och hysa förhoppning om att en dylik organisation skall komma till stånd, böra tillsvidare i örsmå hvad som nu föreslagits. Man bör icke på förhoppningarnes vanskliga grund bygga förkastandet af ett förslag, hvilket är egnadt att framkalla egenskaper, som på förmågan utt värna landet ega ett väsentligt inflytande. Huruvida den föreslagna formen, för att komma till ett lyckligt resultat, vore den mest lämpliga. ville tal. lemna derhän, men att anordningen i och för sig vore lämplig, vågade tal. påstå. Hr Hasselrot ansåg de militäriska öfningarne rara uppfriskande för både kropp och själ samt rade sett att äfven yngre gossar med lif och lust gnat sig åt desamma. Det vore af vigt att lessa öfningar infördes redan i folkskolorna. Ernrade om, att de målskjutningsbangr som finnas, lott äro för armen och skarpskyttekårerna, och utt nu, då man: antagit en lag om att hvarje svensk man skall kallas under vapen, vore det ngeläget att ynglingen blefve på förhand öfvad. Sedan hr v. Braun yrkat afslag å första punken, i händelse icke båda punkterna blefve anagna, och hr v. Koch försvarat utskottets förlag, dock med uteslutande af första punkten, yrkade grefve af Ugglas att man fi amla erfarenhet af hvad de målskjutningsbanor om redan blifvit inrättade skulle kunna verka, nnan man beslöt något annat, hvarförutom al. uttryckte sin farhåga för att den åsigtskulle ill följd af den föreslagna anordningen kunna otfästa sig, att något i militäriskt hänseende äsentligt kunde genom dem vinnas och till följd leraf beväringsöfningarne inskrän! Om man å denna grundval ville ordna vårt försvar, skulle let vara en stor olycka. Punkten afslogs.