Aftonbladet – 3 maj 1872, sida 2

Spontiniska praktoperan kunde den inhemska tyska operan obehindradt arbeta sig upp ur sina mödosamma ansatser till den höjd, som hon uppnådde genom Webers herrliga musik, Blott ett försök att sjelf beträda denna stora operas område lönade sig ej; i sin Euryanthe gaf Weber dialogen till spillo, införde deremot recitativet, bannlyste den folkliga vismelodien och kompletterade på alla håll och kanter den patetiska ensemblen, Härför blef publiken främmande, och denna ädla Weberska musik gick henne ej närmare till hjertat än t. ex. sjelfva den Spontiniska operan; det stelas, tråkigas hemliga förbannelse sväfvade öfver denna genre, Försigtigt afvärjde Marschner ärelystnadens frestelse att följa sin mästares exempel; med framgång gick han tillbaka till den populärare, af musikstycken och dialogiska scener blandade s. k. romantiska operan: Der Vampyr och Der Templer bibehöllo sig med framgång på teatrarne. Men detta upphörde nu plötsligt, när Den stumma kom. Här var en stor opera, en fullständig femakts-tragedi, Hel och hållen i musik: men intet spår mer till stelhet, ihålig patos, öfverstepresterlig värdighet och allt det klassiska kramet; het, så att den brändes, och underhållande, så att den hänförde, Den tyske musikern brum: made harmset. Huru skulle han nu bära sig åt med denna musik? Spektakelmusik, larm och skandal!! — Men ganska mycket ljufligt förekom deri. Och allt lät så för. andransvärdt väl, att man ännu aldrig hade hört något sådant af en orkester på teatern. När allt kom omkring, var det blott Rossinisk musik, ty allt hvad som lät såsom förförisk melodi skrefvo vi nu en gång på Rossinis räkning. (Forts.)