Aftonbladet – 3 maj 1872, sida 2

var detta i all synnerhet operans uppgift När på sin tid hofteater-generaldirektören Dresden var ledsen öfver den sorgliga ut gången för min Tannhäuser, åberopad han C. M. von Weber, som förstått sin sal bättre och alltid låtit sina operor sluta till fredsställande. Samma verkan gjorde Den stumma, mer från hvarje sida öfverraskande: hvar och el af de fem akterna visade en drastisk tafl: af den mest ovanliga liflighet, på hvilker arior och duetter i den vanliga operamenin gen knappt mer kunde urskiljas, och me undantag af en primadonna-aria uti först: akten i alla händelser icke mer verkade denna mening; det var alltid en sådan de hel akt med all sin ensemble, som spänd och hänförde. Man frågar sig: huru kon Auber öfver en sådan operatext? Scrib har aldrig förr eller senare åstadkommi något dylikt, ehuru den ofantliga framgån gen redan eggade till att tänka derpå. Hur tvungna och ofria blefvo icke deremot fö honom operatexterna åt Meyerbeer, hur matt och effektlös var icke redan den nästa just Wilhelm Teil åt Rossini! Hvilke gynsamt inflytande, som här gjort sig gäl lande är svårt att göra tydligt för sig: nå gonting särskildt, nästan demoniskt, måst ha varit med i spelet. Säkert är, att blot just denne Auber kunde skrifva en sådar musik till den, den rätta. enda musiken, er sådan, som Rossini med sin ohjelpligt bre. da, gammalmodigt italienska qvadrat-struk tur, hvilken i hans opera-seria (Semiramis Moses m. fl.) gör oss förtviflade, omöj ligt kunde åstadkomma. Ty det nya i den na musik till Den stumma var denne ovanliga koncision och drastiska samman trängdhet i formen: recitativerna ljungade som blixtar på oss; från dem till kör-en