Aftonbladet – 3 maj 1872, sida 2

att förmedelst allehanda deliciösa harmonier komma att rida upp på svanen från Pesaro eller andra dylika modernt mytologiska käpphästar, Vida riktigare tyckas vi tyskar genast ha förstått denna franska operamusiks egendomliga väsen, och jag åberopar härför jemförelsen mellan framgången för Den stumma från Portici och Wilhelm Tell hos oss. Den, som har upplefvat den förstnämnda operans inträde på de tyska teatrarne, kan berätta om det alldeles förvånande intryc ket deraf, hvaremot det aldrig ville rätt gå med Tell, och denna har mer hållit sig uppe till fromma förde italianiserande sån garne än genom publikens lifliga kärlek för sjelfva arbetet. Deremot öfverraskade Den stumma genast såsom någonting fullkom ligt nytt: en opera-libretto med så stor lif. lighet hade aldrig funnits; det första verk liga drama i fem åkter, försedt helt och hål let med ett sorgespels attributer och sär. skildt också med den tragiska utgången. Jag minnes, att redan denna omständighet väckte betydligt uppseende. Ämnet för en opera hade dittills karakteriserat sig deri genom, att det alltid måste sluta väl: in gen kompositör skulle ha vågat skicka hem publiken med ett sorgligt slutintryck. När Spontini i Dresden uppförde sin Vestalen för oss, var han utom sig deröfver, att vi ville låta operan, såsom öfverallt sker i Tyskland, :sluta på begrafningsplatsen, men likväl med den från döden räddade Julia: dekorationen måste förändras, rosenlunden med Venustemplet visa sig, Amors prester och prestinnor mäste följa det lyckliga paret till altaret: Chantez! Dansez! Annorlunda fick det ej vara. Och annorlunda hade det aldrig gått till i en opera: skall redan konsten i allmänhet fröjda, så