Aftonbladet – 2 maj 1872, sida 2

Ultlatet: billigare lån för jordbrukaren, Yaällt oro de fleste öfverens derom, att den plöts-g iga förhöjning af ränteföten från 4 till 5o rocent, som är 1857 fastställdes genom lag, anske hade varit mindre välbetänkt och lte jade haft en ogynsam verkan, isynnerhet ör de mindre kapitalstarka landsdelarne. en på andra sidan var man i allmänhet nig om, att en återgång till do gämla förållandena nu icke längre var möjlig — ja nappt ens önsklig, Flere — ja nästan la — af det framställda förslagets förepråkare medgåfvo, att en fullkomligt fri äntefot, som icke reglerades genom något agbud, utan endast genom förhållandenas gen naturliga utveckling och de vexlande conjunkturerna, skulle vara det naturligaste ;ch önskvärdaste, och de sökte derför också örfäkta den, såsom det tyckes, temligen paradoxa uppfattningen, att just en återgång till 4-procents-räntan skulle vara bästa öfvergången härtill, utan att det dock lyckades dem att vinna gehör för denha mening. Deremot har det blifvit yttradt, att man kunde verkställa en reform, som kanske icke skulle utöfva så ringa inflytande och till någon del bidraga att undanrödja det missnöje, som onekligen råder öfver de nu varande förhållandena. De allmänna låneinrättningarna kunna, menade man, möderera sin utlåningsränta mot pant, tch dertill skola sannolikt sjelfva förhållandena och låneinrättningarnas eget intresse tvinga : dem, Frigör man härjemte räntan alldeles och bestämmer en räntefot af 4 procent för de fall, der ingen viss ränta är aftalad, torde det, menar man, hända, att man just träffar det system, som bäst skall tillfrodsställa både den allmänna meningen och rätt-. visans kraf, Ungefär Samtidigt med räntefotssaken af-, gjordes det hvilande grundlagsförslag, som . gick ut på, att den grundlagsparagraf skulle . borttagas, hvilken stadgar, att statens allal: tjenstemän skola bekänna sig till den evän-. gelisk-lutherska religionen, Fn sådan författningsmässig föreskrift skulle blott bibehållas för statsrådets medlemmar samt för domarekåren, hvaremot bestämmandet af de öfriga tjenstemannaklassernas bekännelse-: pligt skulle öfverlåtas åt den allmänna lag: stiftningen. Oaktadt förslaget, säsom man ser, ingalunda kan fägas sträcka sig mycket långt, lyckades det icke heller denna gång, lika litet som vid de många föregående tillfällen, det har förehafts till afgörande, att samla de erforderliga två tredjedelarne rö ster för det. De utförliga debatterha om frågan hade i år ett särskildt intresse derigenom, att reformens motståndare nu kommo fram med ett inkast mot henne, hvilket förut icke afhörts. Förr gick deras argumentation nästan uteslutande ut på, att en sådan grundlagsförändring skulle väcka förargelse och anstöt bland folket; nu hade man hä stan alideles lagt åetta åsido, hvaremot man i stället fick höra, att den skälle vara det första steget till en fullkomlig nedrifning af statskyrkan, till en absolut skilsmessa mellan stat och kyrka. Det ringaste lossande på banden skulle vara detsamma söm a sanktionering af den mest anarkiska tygel löshet — ty såsom en sådan tycktes de, som argumenterade från denha ståndpunkt, betrakta all afsöndring från den gemenskap eller sammanblandning af stat och kyrka, som nu eger rum. För att förstå att detta tal kunde göra en sådan verkan — öch det var säkerligen icke få, söm just genom detta skrämskott läto förmå sig att rösta mot det hvilande grundlagsförslaget — måste man komma i håg den omkastning i sättet att betrakta dessa angelägenheter, som på den senaste tiden har skett, För ett par år sedan — det var just då den s. k. stora kyrkokomiten hade slutat sina årslånga arbeten och uppmärksamheten fästes på önskvärdheten att återupptaga dereformeträfvånden, som så länge hade blifvit förqväfda genom hänvisningar till hvad nämnda officiella reformapparat skulle uträtta — gick genom en stor del af den norska kyrkan en temligen stark rörelse i riktningen attefter hand och varsamt lossa de band, som nu på så många punkter sammanbinda stat och kyrka. Man talade om upphäfvande af konfirmationstvånget, införande af fakultativt civiläktenskap, om religionsfrihet för tjenstemännen, om inrättande af församlingsråd och om att i det hela taget på hvarjehanda sätt bevilja den från statens protektorat lösta kyrkan en större sjelfbestämmelseoch sjelfstyrelserätt i hennes angelägenheter. Orsaker, som det skulle vara för vidlyftigt att här utveckla, medförde emellertid att denna. rörelse icke ledde till någonting; till sjelfva folket lyckades det henne icke att nedtränga; en och annan af de män, som ursprungligen tycktes vilja ställa sig i spetsen för henne, trädde tillbaka, och följden af allt detta blef en reaktion, under hvilken man nu dels af likgiltighet och trötthet, dels af fruktan för konseqvensernas radikalism knappt vill höra talas om den ringaste rubbning af det urgamla förhållandet, hvarken i syftning att införa sjelfstyrelsens princip i kyrkan eller fritaga staten från att utöfva det beskydd,som han nu måste skänka kyrkan och som — hvilket jag längre ned skall upplysa genom ett nyligen inträffadt fall — kan vara besvärligt nog att handhafva. Det är ett mycket handgripligt exempel på de inkonseqvenser, som kunna trifvas tillsammans, att samma representation, som ansåg sig böra till det yttersta häfda statens kontroll på det område, hvarom här är fråga, vågra dagar senare — väl icke utan allvarsamma strider, men likväl med betydlig majoritet — beslöt borttaga en bland de väsentligare länkarne i statens kontroll på ett annat område, nemligen öfver folkskolan. Det af odelsthinget den 18 dennes fattade beslutet, att skoldirektörstjensterna skulle indragas, allt efter som deras innehafvare afgå eller förflyttas, grundade sig måhända hos en och annan på rent ekonomiska skäl, på en önskan att bespara de 11—12,000 spd. om året, som desse funktionärer kosta staten. Men för dem, som egentligen drefvo saken igenom, torde man väl kunna säga, att det hufvudsakligen bestämmande var. öfvertygelsen, att själslifvet utvecklar sig rikast och sundast, då det friöres från den myckna inblandningen af.! —— nm 70 0 me Rs ev HH OL DD KA AA FA MA KID