Aftonbladet – 30 april 1872, sida 3

under Väntan på att kotiljongen ändtligen skall taga slut der uppe i den rikt upplysta våningen, der man klagar öfver den förskräckliga hettan, en obefogad klagan der nere på gatan, på kuskbocken i tretio graders köld kanske. Det blef så mycket vår, nästan sommar i den förflutna veckan, för tredje eller fjerde gången redan i år, att hr Davidson Pere icke längre stod ute på verandan i regn och snöslask och spanade efter gäster, un: dör det hans öfverrockbeYarare Nldde sin post ända ned vid grinden och oupphörligt hörde principalens ifriga: Ser ni ingen komma? Nu äro både Davidson Pere och hans nyssnämnde tjensteman fullt sysselsatta i departementet for det Indres, och fortfar det på samma sätt, så nödgas man slutligen prenumerera på ett bordshörn en eller annan vecka förut och visa upp prenumerationssedeln, när man stiger ombord vid Strömparterren för att få komma med på ångslupen till Alkärret, Hasselbackens ena hamn. En sådan förändring kunde den förflutna veckan åstadkomma. Men det var väl värre än så. Från södern kömrio rysligt intressanta tinderrättelser om lavaströmmar, askregn, underjordiskt buller och carlistiska revolutioner. Det var således icke det der retsamma lugnet, åt hvilket man i veckan förut så grundligt gäspat. Man började ändtligen kunna få tala öm några verkliga tilldragelser: Vesuvius gjorde sitt utbrott helt plötsligt, utan att förut derom notificera, hvaremot Don Carlos, Herrans smorde eller som åtminstone hoppas blifva smord, hade den artigheten att skicka kort till de förnämsta notabiiiteterna i Europa, inöjligtvis också till Taikun eller kanske först och främst till Mikadon i Japan. Vi hafva icke fått något sådant kort eller bref, det nödgas vi erkänna och dermed också uppenbara huru litet vi väga i de stores rådslag: Men en af våra same tida — icke Samtiden, utan Posttidningen — har varit nog lycklig att blifva hägkommen och har ej gömt på det högtidliga dokumentet eller genast låtit det gå sin bestämmelse till mötes, utan först meddelat det ät sina läsare, på det äfven se skölle någon gång få en glad stund. Det är ett storståtligt manifest, som utgilvits af hertigen af Madrid och undertecknats af hans förste statssekreterare (handsekreterare) don Ranudo de... nej Emilio de Arjona. Aftonbladet hade ämnat öifverlemna dokumentet åt den afdelning af tidningen, som behandlar den förflutna veckan, men då våra läsare derigenom kunde ett helt dygn få vänta på nöjet af manifestets bekantskap, fick det i gär inflyta i den allvarligare delen af tex: ten, der det onekligen tager sig något komiskt ut. Våra läsare hafva kanske icke riktigt ordning på hvem hertigen af Madrid egentligen är, om han är en falsk eller en äkta spa nior och hvad han vill. Saken är mycket enkel. Denne hertig af Madrid, en titel så mycket mer berättigad, som han sjelf tagit den, är Don Carlos Maria de los Dolores Juan Isidoro Josefe Fransesco Qvirino Antonio Miguele Gabrielo Bafaelo — så heter han verkligen —, i dag 24 år och en månad. Han har berättigade anspråk på spanska tronen, emedan hans far Don Juan Carlos 0. 8. Vv. också var pretendent, och pretendentskapet går naturligtvis i arf. . Don Juan Carlos rättigheter stödde sig derpå att hans far, den gamle Don Carlos, likaledes var pretendent till spanska tronen. Nationen ville icke hafva den gamle Don Carlos, hvarför hans son fortfor att vilja truga sig på henne, på hvilken grund den unge Don Carlos, hans sonson, nu också fortsätter rörelsen. Man kan alltså finna att rättigheterna äro solklara och riktigt grundligt grundade. Emedan den gamle Don Carlos i många år lät spaniorerne utgjuta sitt blod för honom, så anser den unge Don Carlos sig också ej blott berättigad, utan äfven förpligtigad att åderlåta den närvarande generationen, Han tillhör den stora konungaslägten med Guds nåde och måste derför kämpa mot liberalismens löjliga komedi samt protestera på det fält, som det förtryckta fäderneslandet och hans spanska hjertas syften anvisa honom. Icke vill han lossa det första skottet (dertill håller han sig sannolikt för långt bakom, bland eftertrupperna), men då man tvingar honom, så — läter han sina spaniorer göra det. Han har nu mera ingen annan väg än vapnens för att försvara nationens ära, värdighet och oberoende, det är ju tydligt. Han vill ej göra något långvarigt borgerligt krig — tycker någon det? — utan genom en kort och afgörande strid helt hastigt och lustigt rädda fäderneslandet. Han tagerinför verldens ögon i anspråk äran att kommendera avantgardet af den stora katolska armån, som är Guds, tronens, egendomens, familjens. Ädle yngling! Det är ett lika värdigt, som blygsamt manifest. Och detta har Posttidningen meddelat endast för kuriositetens skull. Åh, hvilket beteende från vår kära Posttidnings sida! Att sätta in sjelfve Don Carlos i spalterna såsom en helt vanlig kuriositet, en japansk jonglör eller en ostindisk kruka! Och det är likväl den tidning, den enda tidning i norden, som denne gudomlige kronpretendent trodde sig kunna något så när lita på. Der ser man huru man kan misstaga sig på sina vänner. Framför allt: förlita eder icke uppå tidningar! Skulle det vara någon tidning, som för närvarande kunde anses pålitlig, vore det väl Pounsch, muntrationstidningen från GöI teborg, ett blad, som förstår att begagna Isig af konjunkturerne och alltid infinner sig Iden 1 Maj för att lifva upp gamla Sverige. I Tidningen bjuder på ett sorteradt lager samt Igifver rabatt vid partihandel. Huruvida Ihon kan köpas på tid också. veta vi icke.