Aftonbladet – 29 april 1872, sida 3

De borde inte ligga qvar här, Otto, sade han hastigt. De borde låsas undan. Ja, Det har ej ännu varit tid att göra något sådant. Se här äro nycklarne, till lade Otto och räckte Tom den aflidnes nycklar, som legat på samma bord. Det vore så godt att du genast tog dem i besittning. Jag! — Hvarför skulle jag det? Emedan det är din rättighet. Som jag tror, skola vi finna att allting är öfverlätet i dina händer. I hvarje fall som helst, är du ensam husbonde här. Hur underligt det ljöd för Toms öron! Han, den fattiga sonen af en yngre son, ensam herre till Beechhurst Dene! Det ligger, som jag tror, ett bref till dig i sir Denes pulpetklaff, återtog Otto. Det var sista brefvet som han skref, eller rättare sagdt:. det enda han skrifvit alltsedan han först sjuknade. Innan det kunde afgå kom underrättelsen om Denes död och Gander visste att jag redan hade bedt dig komma. Tom skyndade att taga fram brefvet och öppnade det — samma ömma, kärleksfulla bref som vi veta att baroneten hade skrifvit. Toms hjerta ville nästan brista af rörelse, då han läste det. Sir Dene sade honom deruti, att han aldrig hade älskat någon af sina söner eller sonsöner så högt som honom; han sade, att ehuru till följd af andras intriger han för en tid hade förskjutit honom från sitt hem, så hade han dock i djupet af sitt hjerta alltid älskat honom och litat på hans heder. Lunchen är serverad, sir Tom, hviskade Gander, som mötte honom i trappan. Jag dröjde med den tills ni skulle hinna bli i ordning. Mylady är vid ett: ljufligt lynne nå ni tro, sir. Nästan ihjälhungrad, säger hon.