Aftonbladet – 26 april 1872, sida 2

I INBTN Villa TINSUudR UNS Vilalle Dagens händelse i Paris är det tal, som tambetta den 18 dennes höll i Håvre vid den för honom tillstälda banketten derstädes. Likasom Gåmbettas alla senare utalanden utmärker sig äfven detta för stor moderation och besinning och ställer sig i letta hänseende fullt värdigt vid sidan af hans nyligen hållna tal i Angers. Den öppenhet, hvarmed Gambetta i talet i Håvre yttrar sig om nödvändigheten af den nuvarande nationalförsamlingens upplösning, har framkallat den häftigaste appståndelse inom högern och har i nationalförsamlingengifvit anledning till en interpellation af depus teraden Duval af högern, i hvilken han begärt, att municipalmyndigheterna i Håvre och Angers skola ställas under ansvar för deras deltagande i banketten till Gambettas ära. Gambettas senaste tal är emellertid mycket långt, hvarför att vi måste inskränka oss till återgifva dess vigtigaste punkter. Efter en inledning om det allt för smickrande i mairens välkomsthelshing uttalade sig Gambetta hufvudsakligen på följande sätt: En af de saker, som sätta mig i den största förlägenhet, är den verkliga ledsnad, jag hyser öfver att icke ha kunnat uträtta mera. Den republik, som vi i principen redan hafva, och som det gäller att stärka och utveckla, bör först och främst söka att bota Frankrike för ett af dess värsta fel: den benägenhet hvarmed det himgifver sig åt smicker och servilitet, (Bifall.) Mina herrar! Efter de materiella ruiner, som så till gandes betäckt vårt olyckliga fiderneslands jord, och som nu, tackad vare himmelen och tackad vare alla sanna patrioters ifver samt alla verkliga kapaciteters samverkan och enighet. börja försvinna — efter dessa materiella ruiner finnas äfven moraliska ruiner, och det är gentemot anblicken af dessa som vi olyckligtvis måste medgifva att vi icke äro nog stränga mot oss sjelfva. Så nära efter kejsardömets ofantliga Tall. som vållades genom någras förbrytelser, och hvilket upprätthölls af serviliteten och af det förvärfsbegär, som fådde öfver allt och framkallade gsel kring valurnorna af massan, hvars okunnighet man underhöll och uppmuntrade, när man icke uppjagade dess falska farhåsor till fanatism (bifall) — efter våra nederlag bör en tanke framträda som den: dominerande under våra sammankomster och det är: den moraliska sidan af våra ruiner, det är återupprättandet af den franska äran, utöfvandet af republikanska dygder, som vi icke ett ögonblick böra förlora ur sigte. Den materiella ruinen är icke ohjelplig i ett så rikt land, som förfogar öfver så ansenliga hjelpkällor, och der sparsamhetens, arbetsamhetens och ackumulationens anda råder. Ja, mine herrar, i ett sådant land är ingenting enklare än att hela dessa sår under en regering, som betryggar ordningen. Men det skulle vara en bedräglig restauration, en bedräglig regeneration, om man icke ginge längre i efterforskandet af det onda, för att upptäcka det verkliga botemedlet. Det måste framför allt erkännas, att Frankrike blifvit fördt till randen af en afgrund, derför att det förlorat den verkliga politiska moralen ur sigte. Under de förfärliga olyckor, som hemsökte vårt fädernesland, var republiken den enda statsform, som kunde gå farorna till mötes. I katastrofens förfärliga ögonblick tänkte ingen på någon annan regeringsform. Hvar voro pretendenterna? Eller hvem vågade uppträda i derasi namn? Ingen. Frankrike är skyldigt det djupaste erkännande åt en befolkning sådan som er, hvilken hvarken sparade penningar eller menniskor eller arbete för att upprätthålla sina gamla traditioner. Icke desto mindre blef den nationella försvarsregeringen systematiskt anfallen under inflytandet af förderfliga uppeggelser och baktal. Önsken I ett exempel i stället för tusen? De häftigaste anfall riktades under kriget mot den man. som nu sitter vid min sida (f.d. deputeraden Lecesne), som förut varit er representant och som en gång med tiden åter bör blifva det. Genom hans outtröttliga ifver lyckades man att förse Frankrike ned vapen, då kejsardömet icke jemnat efter sig annat än tomma arsenaler. Liknande angrepp och infama beskyllningar framkomma ännu i dag som är; de äro den enda tilllykten för vanmäktiga partier. Men låtom oss från vår inre split och fiendskap, från våra nederlag och olyckor vända oss ill den ena sanna revanchen — nationens sediga pånyttfödelse och återförvärfvandet af våra irfda stora egenskaper. Ha vi en gång återvun: rit dessa, skall det öfriga följa af sig sjelf. Det ir våra stora sociala brister vi böra söka att afnjeipa. Vår befolkning lider till en stor del af vå slags okunnighet, först och främst den naiva, vassiva okunnigheten, som nedtrycker den stora assan och gör henn6 till ett redskap i andras vänder, och för det andra den ännu vida farlivare halfva okunnigheten, somtror hvad hon sjelf äger och upprepar det med lidelsefull häftighet, om baktalar och smutskastar våra republikanka minnen, som ryggar tillbaka för sanninen, emedan hon icke förmår fatta henne och medan hon förblindas af passionen. Det är lessa halfignoranter, bland hvilka våra politiska notståndare rekrytera sina led. Dessa tvenne lag af okunnighet kunna endast botas genom en ann nationel uppfostran. Så snart det blifver råga om uppfostran och undervisning, kan det cke vara fråga om att spara. Penningar måste nskaffas; ty här gäller det någonting högre än erritoriets befrielse. Det gäller nationalanlans befrielse! (Enhälliga och ihållande bifallsttringar.) Denna uppfostran måste vara helt ch hållet medborgerlig; ty den innehåller sjelfva tatens karakter. Staten vill låta hvarje reliös kult åtnjuta den största frihet. Staten har ngenting att göra med dogmer och filosofiska oktriner. Denna medborgerliga uppfostran måte betraktas såsom vårt högsta syftemål, utan vilket allt annat är värdelöst. Så länge hon cke slagit rot bland oss, skola vi alltid vara utatta för tvenne stora faror. Antingen skall olket blifva ett rof för intriganter, äfventyrare ch diktatorer; eller skola våldsamma explosioer inträda från den upphetsade massan, som enast följer sin vilda vrede. Men hvarken det na eller andra bör ega rum. Det onda kan enast afhjelpas genom en sann, nationel folkunervisning, som visar hvar och en hans ställning ! ill kommunen, departementet, ,fäderneslandet, om ständigt håller den tanken vaken, att det i kt väsende som vi ha att tacka allt, vårt lif, vår framtid, vår familj! Detta ende är Frankrike. (Oerhördt bifall.) Men