Aftonbladet – 25 april 1872, sida 2

anfall — en sak som förr eller senare var att vänta — och han derigenom blifva ur ståndsatt att sjelf sköta hus och hem, så hade ändå mylady föga att hoppas, ty i-så fall kunde icke gerna något annat komma i fråga, än att unga Dene skulle flytta till Beechhurst Dene såsom husbonde, och han vore utan tvifvel den sista som afskedade den gamle trogna tjenaren. Ni tar för mycket på ert ansvar, min kära Gander, yttrade mylady med skärpa i rösten. Jag vet allt hvad jag törs göra eller hvad jag bör låta bli, mylady. Om jag i går qväll hade gått upp till min herre och sagt: mrs Barber från Harrebell Farm är dernere och anhåller att få tala vid er, sir. så skulle han ha svarat: för henne hit upp. Gander, för upp henne genast. Och han skulle varit ifrig på att tala med henne. Lady Lydia blef uppmärksam. Ifrig! Hvarför skulle han varit så angelägen om att träffa henne? Jo, mylady, emedan blott för ett par dagar sedan sade sir Dene att han nu snart skulle låta mig hemta upp mrs Barber; han ville tala några ord med henne innan han dör, så han. Då jag i går afton hörde hennes röst ute vid porten, tänkte jag inom mig sjelf, att det väl inte var utan orsak som hon kommit. Hvartill skulle det gagna att harmas, — att säga något vidare? Till alls intet, såsom lady Lydia också insåg. Besöket hade blifvit gjordt och förargelser deraf redan inträffat. Bannades hon aldrig så mycket, skulle det skedda icke åter kunna göras ogjordt. Sedan Mary Barber gått den föregående qvällen, sade sir Dene ingenting om hvad han fått höra, Gander, som hjelpte honom