Aftonbladet – 24 april 1872, sida 3

nn nn Och musiken, och riksdagen sedan! Sar t!ma slags öfversvämning äfven på dessa hål n Om en passionerad musikälskare verklige ;I skulle kunna stå ut med alla dessa cavat snor, duetter, trios, qvartetter och sextette dessa symfonier, ouverturer och fantasic r utan all ända, hvilka täflat med April-re; Inet uti intensitet och uthållighet, om ha I skulle göra det, hvilket dock knappt är ar tagligt, så tycks den stora allmänheten, de ofvan skildrade konsertpubliken verklige vara på väg att tröttna. Ena aftonen p Stora börssalen, aftonen derpå i Ladugårds landskyrkan, middagen dernäst i Musikal ska akademiens stora låda — det är sar nerligen för mycket godt på en gång. Me hvad betyda dock April-regn och konsertei matinger samt andra musikaliska tillstäl ningar i jemförelse med riksdagsreferaten våra tidningar? Det berättas, till och me icke utan anspråk på trovärdighet, att fler personer redan omkommit i följd af öfver ansträngning vid dessa referaters genomlä sande — ohyggligt, men genom sitt exempe lärorikt. Hvilken skall först afträda från skåde platsen, riksdagen eller konserterandet? V förmoda att de komma att afsomna ungefä på samma gång, så vidt icke konserterande redan innan dess musicerat sig förderfvadt Det är redan sommar, förklara våra små teatrar, som anse sig icke kunna börja före ställningarne förr än klockan half åtta efter middagen. Det är ju klart att man icke på sådana vackra, soliga och varma sommar eftermiddagar, som April består oss, kan stänga in oss redan klockan sju för att skratta åt Nerkingarne på Södra teatern eller fira En födelsedag på gäldstugan på Mindre teatern. Nej, klockan half åtta är väl det tidigaste. Kanske att klockan åtta vore ännu mera öfverensstämmande med den vackra årstiden, eller half nio? Hvad Emanuel Svedenborg på Södra teatern beträffar, borde den pjesen icke hafva börjat förr än närmare midnatt. Det hade varit mera i kostymen. Men omde döda ingenting annat än godt. Vi skola hoppas att den gamle andeskådaren hädanefter får vara i fred och aldrig mer kommer att spöka på Söder. Teaterstycken af dylik beskaffenhet torde hädanefter få i tidningsspalterna sin plats under rubriken Blandade ämnen, liksom Göteborgs Handelstidning till den afdelningen förpassat ordensutnämningar. Det är något af enfant terrible hos nämnda tidning. Att sätta både vasen och nordstjernan, kanske till och med Carl den trettondes orden midt uti Blandade ämnen — åh, det är oerhördt, för att icke säga upprörande. Det är också upprörande, påstå tyskarne, att Sverige icke vill hålla någon militärattache i Berlin, Vi hafva nyligen lästnågot dylikt i en tysk tidning. Hvarför skola vi också envisas med att icke skicka ett sådant ombud till kejsar Wilhelms stad? Upp. riktigt och otvunget förklara vi, att vi omöj ligt kunna inse orsaken till något dylikt. Tyskland finner sig förnärmadt. Hafva vi råd att låta Tyskland känna sig förnärmadt? Tyskarne göra alldeles icke någon hemlighet af att de äro de i krigiskt afseende bäst utrustade. De stänga icke in sina storartade förråder inom lås och bom och dölja lika litet de nya knep i krigskonsten, som de uppfunnit. Tvärtom önska de att alla menniskor skola komma till Berlin för att beundra de ofantliga kuloch granathögarne, hvilka räcka mycket närmare himlen än sjelfva Brandenburger-Thor, och för att verllen må se att ingenting kan stå emot en Moltkes strategiska underverk. Hvarför då cke göra dem till viljes och hålla en militärattach hos dem? Det kan visserligen yckas, att detta är en sak, som rör oss svenskar samt att det må vara åt oss sjelfva sfverlåtet att afgöra, om vi verkligen vilja ra oss något nyttigt eller icke och att öljaktligen frågan om en militärattache i Berlin är för oss en inre fråga. Så tycka cke tyskarne, åtminstone om man skall löma efter åtskilliga uttalanden i tyska oressen. Der betraktas frågan såsom internationel och man säger rent ut, att underåtandet af att skicka en svensk militärvttache till Berlin är ett nytt prof på svenskarnes afvoghet mot Tyskland, hvilket naurligtvis icke blott förargar, utan äfven smärtar ett ömt tyskt hjerta. Svenskarne hafva dessutom i dessa dagar, läsa vi i tyskt tryck, gjort en ny demonstra;ion mot Tyskland: de hafva i sina leder upptagit en napoleonid, som dertill varit ransk militär. Den unge prins Murat nar blifvit ordonnansofficer hos konungen af Sverige. Tänk hvilka konflikter kunna derat uppkomma! Kommentarier äro redan i full sång. Carl den femtonde och Murat, Murat och Carl den femtonde, Sverige och Frankrike, Frankrike och Sverige... nationalhat oförskämdt tilltag o. s. v., alltsammans uktadt af några tusen Schoppen dubbelöl i immen — ja, ja, det är sannerligen icke utt skratta åt. Nog är det oförsigtigt att äta en Murat komma sig så nära. Vi torde göra klokast deruti, att vi icke låtsa om len unge franske militärens närvaro. Han ir bestämdt en farlig karl, men det skola vi icke låta honom veta, ty då kunde han slifva ännu farligare, Nej, då är det förståndigare att tala om Aprilväder och riksdagsförhandlingar af ren iationel betydelse, äfven om de på längden skulle förefalla något som närmar sig det edsamma, och framför allt är det mycket clokare att hålla sig inom området för våra eatrar, af hvilka de två kungliga under den förflutna veckan ytterligare förtjenade åtkilliga tusen riksdaler i ren behållning. Tvad skall teaterdirektionen göra af de stora ;enningbundtarne? Aldrig förr har teaterns inanser varit så blomstrande. Teaterkassan växer till ofantliga dimensioner och lider af fverdrifven fettbildning. Frågan lärer också ara att låta henne undergå en Bantingskur inder sommaren. Tänk, om den feta kassan unde komma att fundera på några små reepensioner åt förhoppningsfulla unga artiter! Derom har dock ännu ingenting förports, men hr Fredrikson skall få en recett å Stora teatern, det hafva vi hört och det r så allmänt bekant. att man redan under Lian