Aftonbladet – 24 april 1872, sida 2

—MMMHMHMMMMMMMMMMMMMMMMMM varit ingenting annat än misstag, hvilka det numera är alltför sent att rätta. Inte ett enda lif finnes, sir, som ej har sina misstag, — ja, till stor mängd. Kasta vi blicken tillbaka, så se vi dem, ehuru vi inte kunde göra det då straxt; hade vi det gjort, skulle vi handlat annorlunda. Då vi se dem, är det som ni säger för sent — vi finna det alla så — för sent, utom för en sak, och detta är att frambära dem inför Herran, för att få förlåtelse. Sir Dene nickade ett par gånger och torkade sin panna med silkesnäsduken. Mary Barber tänkte stiga upp och säga farväl, då han åter yttrade: — Det värsta misstag som jag begåttimitt lif, var då jag anlade den nya vägen, mrs Barber. Ja, sir, om jag påstod att så icke vore, så skulle jag föga hålla mig till sanningen, svarade hon ärligt. Ingen kan säga att den vägen har haft lycka med sig. Lycka! upprepade sir Dene, liksom detta ord hade retat honom. Betänk blott hvad ondt den har gjort menniskorna och mig i synnerhet. Hade det icke varit för denna fördömda väg, skulle ej min sondotter Margaret nu ligga i Hurst Leets kyrkogård. Min salig mor sade, som ni vet, sir Dene, på sin dödsbädd att hon hade sett en skugga på vägen. Hon tänkte att det låg en förbannelse öfver den. Ja, gamla mrs Barber, ja! Henne dref jag bort från hus och hem och det krossade hennes hjerta. Förbannade hon. vägen ? Nej, nej, sir Dene. Hade hon förbannat densamma, skulle förbannelsen aldrig kommit. Då vi lägga våra sorger och bördor på Honom och bjuda till att sjelfva bära dem tåligt, så är det Han som skickar velergällningen, (Forts.)