Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

Det vore till intet gågn attlängre dölj: ME Emma, sade Mary. Black äl ödla Död! Redan död! För omkring tio minuter sedan. Dok torn och en hel hop menniskor äro derinne Jag kunde inte göra någon nytta vidare derför. gick jag. Till rätt mycken öfverraskning för Mar; Barber, som hade ansett Emma vara temli gen. hjertlös, började denna häftigt gråta I alla tider hade Black varit henne en kär: och ovänlig husbonde, eller hvad man skulle kalla bandet dem emellan, och de två hade varit i ständig strid med hvarandra, mer ändå tycktes Emma hysa en viss grad a tillgifvenhet för denne man. Mary Barber lemnade Emma och fortsattc sin väg. Hon hade fattat ett beslut att mec detsamma begifva sig till Beechhurst Dent och söka företräde hos godsherrn. Åt skilliga upplysningar, hvilka hon vunni denna afton, syntes henne vara af sådar vigt, att hon vore rent af förpligtad ypp: dem för honom. Det är inte så sent ännw, tänkte hon klockan kan inte vara stort mera än hal nio, Blacks sista strid var ej så långvarig Herren. bevare oss från ett så hastigt slut som det han fick! Det hade också gått fort för Black. Blot fyra timmar efter vådaskottet utslocknade hans lif. Det var inte slumpen, som ledde mina steg åt det hållet i qväll, mumlade Mary. Jag kan just undra när den dag var, då jag endast gick ut och spatseradc så här för ro skull? Inte var det i går, så vidt jag vet. En god engel var det, som med sin hand ledsagade mig. Anländ till grinden, som förde ini Beech, hurst Denes park, stannade hon under en