Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

på sina knän och svårt bekymrad försökte hämma blödningen, inkom af en tillfällighet unga Cole, och hon kunde ej annat än tänka att Försynen hade skickat honom i denna bekymmersamma stund. Käre Ham, sätt nu bästa foten främst och gif dig i väg efter doktor Priar. Och hör på ännu en sak2, tillade hon hviskande. när Priar blifvit tillsagd, så spring i ett springande till pastorn och bed honom vara så god och komma. Om nägon dödlig va relse) behöfver skrifta sig innan han ger upp andan, så är det visserligen han, som ligger här i sitt elände, Otvifvelaktigt tänkte Randy Black så med; hvaraf fan hemtade sin öfvertygelse, skulle han sjelf haft svårt att säga, men att döden var nära, derom var han viss och säker. Och så underligt det torde låta, så är det emellertid äfvenledea visst, att denne förhärdade och onde man, hvars hela lif varit utmärkt af samvetslöst förakt för dö den och hvad som följer efter densamma — som hade skrattat åt allt sådant såsom tomt prat — han skälfde nu af fasa derför som den fegaste pultron. Det var icke lifvet, som så hastigt och våldsamt blifvit förkortadt, som han saknade. Det var domen, till hvilken han hastade, som ingaf honom en sådan ångest. Mary Barber vände honom åt andra sidan ty han hade förut legat på såret; hon lade en kudde under hans hufvud och gaf honom på begäran ett glas konjak. Blödningen tycktes afstanna och han kände sig mindre plågad. När skedde det? frågade hon. Strax innan ni kom, pustade Black. Jag vände bössmynningen uppåt — och skulle tända ett ljus Han utbröt åtep i klagan, i vilda ord, i