Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

svällande bladknopparne i häcken och på yräsmattan, som redan började få en liten skiftning i grönt. Det var ännu blott de sista dagarna af Februari, men varmt och vårlikt som i Maj. Det tycktes liksom den stränga, snörika vintern skulle skänka en tidig, .skön vår i ersättning. Mary Barber inandades luften i djupa drag; solen gick just nu ned, fåglarne läto innu höra några drillar innan de stucko hufvudet under vingen för natten; hela naturen tycktes vara glad; gullvifvor och violer tittade fram vid dikeskanten, och den prosaiska Mary Barber bockade sig verkligen ned för att plocka några af dem. Då hon nalkades Harrebell-dammen — något som hon ej gjorde en gång på två år — föllo hennes tankar af gammal vana åter på hennes forna husbondes, Robert Owens, hemska och aldrig rätt utredda död. Hela tilldragelsen framstod nu åter för hennes sinne med en sådan klarhet, som om den händt föregående dagen, Den besynnerliga drömmen natten förut, då hon tyckte att hon och alla andra i huset hade sprungit och sökt honom och alla hade tagit vägen bortåt Den smygande Indianen; huru han sedan spårlöst försvann; huru hon på morgonen hade gått in på värdshuset, der Emma Geach då, för blott några få timmar sedan, hade sett dagen; huru mörker och ovisshet hade hvilat öfver alltsammans, ända tills dammen gaf ifrån sig djupets hemlighet — alla dessa minnen fram stodo tydligt och klart i sina behöriga rum, liksom bitarna i ett kaleidoskop, sedan de någea minuter rullat omkring uti hennes hjerna. Med en hastig blick ditåt och ep rysning passerade hon dammen, och utan att sjelf tänka derpå, skyndade hon på stegen något,