Aftonbladet – 17 april 1872, sida 2

ning, att Susanna Cole genast öfvergick på sin matmors åsigter. Hon kände sig gansk: retad. Den gemena slynan! Attvågaspel: mig ett sådant spratt! Jag skall, vid mir själ, lära henne, jag, när vi träffas ! ADERTONDE KAPITLET. Bröllopsdagen. I mrs Ardes salong var ett blandadt säll skap samladt — blandadt, i afseende på dräg terna, ty då några deribland voro i de ele gantaste bröllopsdrägter, presenterade sig leremot andra i en temligt hvardagslik kostym. Kapten Clanwaring var t. ex. i den utsöktaste brudgumsdrägt, då May bar en enkel klädning af fint rödt ylle. Lady Lydia Clanwaring lyste i siden och dyrbara spetsar; mrs Arde och hennes gyster hade morgonklädningar; Otto Clanwarings klädse! öfverensstämde med brodrens, men Charlotte Scrope, n vacker, ung flicka, som skulle blifva tärna, var lika litet högtidsklädd som bruden. Det var nemligen på tisdagen, hvilken hade blifvit utsatt till bröllopsdag. Den oanska vigtiga fråga, som oroade sinnena hos alla de nämnde personerna och hos ännu några gäster till, dem vi ej kunna behöfva namngifva, var huruvida vigseln verkligen skulle ega rum eller icke. Då mr Arde ej hemkom på måndagen och let tillika blef kändt, att ingen af Londons postvagnar. eller diligenser, hvilka några lagar varit saknade, ännu kunde komma iram till Worcester, råkade alla vid Arde Hall i den största bestörtning. Kapten Ulanwaring protesterade i de allvarligaste ordalag emot att ceremonien skulle uppskjutas, om äfven squirens hemkomst förröjdes öfver tisdagen, Härpå svarade lik