Aftonbladet – 16 april 1872, sida 3

sig att ständigt tillhandahålla staten ett tillräckligt antal duglige försvarare samt att således pligten att värna det politiska oberoendet endast innefattar en garanti? Har det kunnat undfalla svenske män som framför allt borde känna sitt egelands förhållanden, att svenska folket sedan urminnes tider erkänt en allmän absolut pligt för alla stridbara män att värna lif, personlig frihet och egen härd, men deremot för det politiska oberoendets försvar endast lemnat en garanti åt staten att städse ega ett tillräckligt antal försvarare, förenad med rättighet för den, som åtagit sig denna garanti, att genom annan man uppfylla den; att denna uppfattning af värnepligten, som gör skilnad emellan pligten mot det enskilda och pligten mot det allmänna, är den enda som kan innehålla sanning, emedan den öfverensstämmer med sunda förnuftet, med menskliga naturen och med våra, för att icke säga alla tiders, begrepp om medborgarens ställning till staten? Har det kunnat undfalla någon allvarligt tänkande man att möjligheten för den ene att kunna begagna sig af den med detta förhållande följande rättighet för en värnepligtig att i sitt ställe sätta annan man beror derpå, att han, genom frivillig öfverenskommelse, kan föranleda en annan att åtaga sig hans egen förpligtelse, eller att ingen fri man, så länge han ej gör intrång i andras rätt, kan förnekas att göra sin medfödda eller förs värfvade duglighet gällande? Har det kunnat undfalla någon, som lefvat med olika folkklasser, att den medfödda intelligensen, till det minsta sagdt, träffas lika ofta hos den s.k. obildade som hos den 8. k. bildade klassen eller att den art af förvärfvad intelligens, som gör största nyttan inom hären; med mera sannolikhet inhemtas inom det praktiska lifvet än på skolbänken? Har allt detta kunnat undfalla våra lagstiftare, eller hafva de haft särskilda skäl att förtiga det? Efter all anledning skall den majoritet som försatt oss uti den nya ställning, i hvilken vi befinna oss, från den höga ståndpunkt den intagit svara oss: varen I lugna, godt folk; allt detta hafva edra lagstiftare betänkt; mera behöfven I ej veta. För oss är detta svar tillräckligt. Vi hoppas att våra lagstiftares alla komitenter äfven skola fortfarande vara vid det lynne, att de med ett sådant svar låta sig nöja, Och vi skola nu med lugn, om ej utan en viss nyfikenhet, avakta huru statsrådet Weidenhielm och hans högt aktade, med honom sympatiserande kolleger skola utföra något som ingen menniska hittills kunnat — nemligen att göra den absoluta värnepligten till en sanning2. DÅ