Aftonbladet – 16 april 1872, sida 3

Den förflutna veckan påminde något om de gamla goda tiderna, då Sjutiotvåan gjorde så stor affär af sig. Den 72 2 i regeringsformen har visserligen aldrig upphört att på det lifligaste intressera representationen, och detta med rätta, men han har dock varit mer eller mindre förherskande inom riksdagshistorien och mer eller mindre uppmärksammad, diskuterad, omhuldad, älskad eller tillbedd af komitenterne i landsorterna. Det har funnits tider, då sjutiotvåan åtnjutit en dyrkan, som gjort honom i mången hederlig landtmans ögon till ett högre väsende. Man har i bondstugorna nämnt gjutiotvåan med en vördnad, som närmat sig vidskepelse, och med densamme förbundit något mystiskt och outransakligt, som kommit mångens ryggrad att känna liksom en helig rysning. Må ingen tro, att vi vilja försöka att på något sätt förlöjliga detta: vi äro tvärtom sjelfva intagna af djup respekt för en grundlagsparagraf, som är så äkta folklig, d. v. s. såvidt riksdagen sjelf kan hänföras till folkligheten. Hvad vi nu anmärka är endast, att nationen ej längre förbinder något mystiskt med i fråga varande sjutiotvåa, utan att derför mindre akta och ära honom, samt att det kan inträffa ögonblick i riksförsamlingen, då, såsom i den förflutna veckan, paragrafen åter står främst bland allt, som gör anspråk på allvarligt folks deltagande. Det fanns också en tid, och detta står i närmaste samband med den gamla vördnaden för 72 ? regeringsformen, då riksbanken var något öfvermenskligt, allt för upphöjdt öfver det menskliga förnuftet för att det senare skulle ens kunna göra något försök på att sysselsätta sig med den gudomliga institutionen. Rikets ständers bank var för en god del af svenska folket ett lika öfverjordiskt väsende som ostindiska kompaniet var för hinduerne, och vi hafva åtminstone hört berättas, att allmogen i vissa trakter af Sverige hyste de vidunderligaste föreställningar om rätta beskaffenheten af denna gudom, i hvars hand det låg att göra folk lyckligt eller olyckligt, det vill säga rikt eller fattigt. Några voro unitarier och antogo blott en person i gudomen, hvilken då var banken rätt och slätt, inför hvilken man skulle falla ned och tillbedja. Andra antogo två personer i denna gudom, och de voro banken . och diskonten, af hvilka den sistnämnde var den egentlige frälsaren, den som tog på sig. verldens synder. Men det fanns äfven rik-! tigt ortodoxa, som dyrkade tre personer i gudomen: banken, diskonten och kamrer Dahlgren, hvilka alla tre voro naturligtvis ett och detsamma i djup mystisk förening och likväl en personlighet hvar för sig. Nu har rationalismen gjort allt för stora framsteg, och kamrer Dahlgren är bankokommissarie samt chef för revisionsoch ekonomikontoret, under det diskonten icke är verldens ende frälsare, Vi hafva en hel mängd enskilda banker, som hjelpa den lidande menskligheten. Vihafva Guilletmot Weylandt, Cervin, Hofgren komp., hvilka alla äro milda gudar. Men på det sättet har mångguderi onekligen uppstått, och vår stora nationella penninginstitution har nödgats att dela med sig något af sitt, storartade majestät. Ännu är riksbanken visserligen icke, och Platos vare derför pri-. sad, ett vanligt bankirkontor; han har ännu ! något qvar af den omständlighet, som karakteriserar ett embetsverk; är möjligtvis något demokratiserad, bibehåller dock ännu i våra dagar en liten del af sin gamla förnämhet ;: men nog ser man hvart det syftar: om få år är bankirkontoret i ordning. . Hvilken skilnad då och på den tid, när. halfva antalet af bankens kommissarier skulle vara adelsmän, utan afseende på ålder och l: arbetstid inom verket! Och det är likväll icke så ofantligt länge sedan. Men tiderna förvandlas, och riksbanken med dem, och likväl kan institutionen lyckligtvis ännu i dag upprepa hvad som stod på de gamla, trasiga tolfskillingssedlarne: hinc robur et securitas. Må detta vara vår tröst i mulna dagar. Den förflutna veckan var icke alldeles overksam äfven i afseende på de blifvande bankofullmäktige. Många och olika rykten hafva derom försports. Det sades, att de som på riksdagen makten hafva skulle vilja göra sig några nya gudar af annat träslag, än det som nu senast begagnats, Huruvida detta kan ega någon grund, våga vi icke afgöra, utan intaga en afvaktande position till dess valet är försiggånget. Detta val tillhör ej den förflutna veckan. Vi vilja ej heller föreställa oss, att det skall tillhöra något ännu längre tillbaka försvunnet tidskifte och bära spår af antediluvianska formationer från Åls och Bjursås tingslag. Adelsmötet har sett sin sista dag för denna gång. Det har till och med firat sin upplösning genom en kärleksmåltid för ordföranden, och detta skedde icke på Sutde, utan på Phoenix, hvilket naturligtvis hade sin djupa mening. Om den unga tiden är nog fräck att vilja bränna det gamla, skall detta dock som en Phoenix resa sig ur askan; och skulle den unga tiden icke bry sig om någon förbränning, utan lita på att det gamla småningom murknar bort, så kan detta, likt underfågeln, bränna sig sjelf och föryngradt uppstå ur sin egen aska för att sedan återigen lefva i några hundra år. Se det var meningen med att middagen gafs på Phenix. Och skedde detta samtidigt med isens försvinnande i våra farvatten och segelfartens fullständiga återöppnande samt ångslupstrafikens iståndsättande mellan Ragvaldsbio och Köttorget, såsom ock på öfriga linier i vår hufvudstad. Det var också på den tiden det kejserligt japanska akrobatsällskapet anlände hit för att låta beundra sig i Djurgårdsmanegen. Del äro riktiga under-japanare, dessa akrobater, något värre än man någonsin setti vår verldsdegl, ja till och med än hvad kanske löjnant Beckström sett i sjelfva Japan. Innan Stockholmspubliken ännu hunnit beundra dessa konstmakares utomordentliga prestationer, har publiken förundrat sig öfver deras namn, Det är alltid dermed man skall bhöria Man sgkvrattar oå oo ET YR